Drakens Eld (REDIGERAS)

Kapitel 10

Varför måste alla andra skriva så bra? Ugh. Kan vara för att jag är på telefon men AA. Min dators skrivbord kan inte skriva c eller b så det kommer bli problem - så jag försöker inte, och Internetet på datorn ugh.. Btw, alla ni eller de flesta vilken tid tänker ni detta som? Fundera medans du läser och svara sedan i kommentarerna! :D skriver även i slutet när detta utspelar sig.

-------
Esmeraldas Pov:

Jag skrattar svagt åt Månskärvas plask. Medans hon är distraherad av vattnet så försöker jag smyga upp på torra land. Mina kläder är tunga av allt vatten och jag lämnar blöta spår efter mig. Oturligt för mig så är Månskärva en drake med skarp hörsel, så hon vänder sig snabbt om och kollar roat efter mig.

"Ger du upp?" säger hon retsamt.

"Skulle inte vilja kalla det för att ge upp... Mer att mina kläder är dyngsura och att jag inte orkar mer" svarar jag henne och himlar med ögonen.

"Det är samma sak som att ge upp" kontrar hon och jag ger henne ett snett leende.

Bakom mig hör jag hur någon skrockar och jag vänder mig förvånat om. Mariock står en bit bakom oss och studerar vad vi gör, vilket innebär att hon såg vad vi nyss gjorde. Jag hade helt glömt bort att han ens var här.

En stel tystnad hänger tungt i luften innan Månskärva verkar bestämma sig för att det blev för stelt. Hon vecklar ut sina vingar och skakar av vattnet från dem. Vattnet skvätter över hela mig och jag kan känna hur hon blir lite road av det. Hon slår kraftigt med sina läderaktiga vingar och beger sig upp mot himlen. Jag suckar svagt men låter henne flyga iväg. Det kan hända att hon är sur över att leken avbröts.

Plötsligt kommer jag ihåg att jag faktiskt kan försöka leva mig in i hennes tankar för att se det som hon ser. Jag ger ifrån mig ett tyst hummande medans jag försöker att koncentrera mig på vad hon ser. Jag ser inte så mycket, men jag kan urskilja lite berg.

Från ingenstans så får jag ett slag på axeln som avbryter min koncentration. Kvickt snurrar jag runt för att se vem eller vad som slog till mig.

"Vem slog till mig?" säger jag irriterat innan jag kan se vem det är som utdelat slaget.

När jag ser vem det är så ångrar jag att jag ens öppnade min mun. En man stod framför mig med ett svärd i handen och ett otäckt leende satt fastklistrat på hans läppar. Jag kollar mig förvirrat omkring och ser att Mariock har fullt upp med en annan person. Hur kan jag vara så inne i mina tankar att jag inte hört det här?

Jag biter irriterat ihop och bestämmer mig under en bråkdels sekund att försöka hjälpa Mariock istället. Jag drar mitt svärd från sin skida och måttar den mot smalbenet på den som attackerar oss. Han ger ifrån sig ett förvånat ljud medans han staplar bakåt. Jag ler triumferande och börjar gå mot honom för att slå ur svärdet från hans hand. Någon annan hinner däremot före mig och pressar upp mig mot ett träd. Hans andedräkt stinker och han hånler medans han yttrar ett enda ord:

"Draken"

Hans otäcka leende blir ännu större när han upptäcker att Månskärva inte ens är här med mig.

"Inte så modig utan Draken, Huh?" sa han medans han försökte granska min reaktion.

"MÅNSKÄRVA" skriker mitt inre medans jag försöker att se oberörd ut på utsidan.

Han ler ännu ett pedofiliskt leende och blicken fastnar på mina läppar innan den höjs till mina ögon igen. Då får jag idéen, jag kanske kan lyckas ta mig in i hans tankar.

Jag försöker genomtränga honom med min blick och flämtar till när jag lyckas tränga mig in i hans inre. Han verkar däremot vara omedveten om mitt inbrott i hans tankar. Jag ryser obemärkligt till av alla snuskiga tankar som finns i hans hjärna. Men förutom det så kan jag också få reda på vad han tänker göra; innan han ens gör det.

"Saknar vem?" vågar jag mig på att fråga efter en liten stund och försöker hålla en oskyldig fasad.

Han ser däremot inte ut som att han tror på mina lögner, men han tappar ändå lite fattning då han måste tänka igenom så att han verkligen tagit rätt flicka. Jag passar på att försöka måtta en kick mot hans smalben och ett slag mot käften. Han lyckas däremot stoppa båda mina försök och hans blick börjar bli arg.

Helvete. Vart är Månskärva när jag verkligen behöver henne? Jag håller just nu på att bli typ mördad av en man som söker efter henne, medans hon flyger omkring någonstans långt bort och surar.

"Vart är du Månskärva?! Jag skulle gärna behöva hjälp här!" tänker jag irriterat mot Månskärva.

Det tog en liten stund innan hon svarade, men när hon väl gjorde det så kände jag lättnaden sprida sig.

"Här."

-----

Fine, jag orkar inte skriva mer nu men hoppas kapitlet blev bra. Brukar inte skriva så mkt våld, men går det att undvika nu? :D
Juste, året är trots allt 2010, dvs att mobiltelefoner och allt finns men de lever i ett okänt och gammaldags land och ah, killarna tänker som i nuet *blink* och tjejerna för den delen med *blink igen*