Drakens Eld (REDIGERAS)

Kapitel 20

Esmeraldas Pov:

Jag öppnar mina tunga ögonlock och kollar mig omkring. Jag låg inlindad i ett tunt skynke på marken och Aakila låg strax intill. Månskärva låg bredvid mig med ena vingen utfälld, lite på mig. Jag sätter mig upp i lodrät position och kollar mig omkring. Vi var i en liten glänta med några tallar som omgav den. En å rann i mitten av allt. Jag tar av mig skynket omsorgsfullt och lägger det åt sidan. Jag reser mig upp och ser noga till att inte kliva på skynket. Jag tog upp det och hänger det på en gren. Det blåser lite lätt av vinden, och mitt hår likaså. Jag låter en hög suck ljuda och börjar röra mig omkring i gläntan. Jag står länge under en av tallarna och bara kollar upp. Jag kollar på några blåa fåglar som studsar omkring på de höga grenarna, de beter sig nästan som apor fast i fågelform. När jag vänder bort blicken från de upptäcker jag att Aakila har vaknat och kollar på mig. Jag vinkar och ler. Han vinkar tillbaka innan han lägger sig ner igen och somnar. Jag suckar och går istället till Månskärva. Jag lägger mig bredvid henne och hon lägger en beskyddande vinge över mig. Den håller även inne värmen, så det blir varmt där inne. Jag kollar upp mot vingen och följer de vingmuskler som syns igenom med pekfingret. Månskärva öppnar vingen och buffar mjukt på mig och blåser varmluft ut ur näsborrarna. Jag lägger min hand mellan hennes båda ögon och lutar mitt huvud mot hennes hals. Hon lägger ner huvudet men stannar i samma position, så jag tar bara bort handen och suckar nöjt. Jag blundar, men hinner inte somna innan en hand puttar på mig.
- Neeej! Jag vill Inteee! stönar jag och slår bort handen.
- Åh, är damen hårdhänt? hör jag någon flina.
Jag öppnar ögonen och ser att några män står framför mig.
- Månskärva?! Låt mig va! fräser jag åt männen och slår till en av de i magen.
Han hukar sig och hostar.
"Månskärva?! Vart är du?!" tänker jag desperat och är noga med att bara jag ska höra svaret.
"J...jag vvar tvunnggenn atttt f...fly... De skulle dödat dig om inte jag flytt..." blir det tysta svaret.
"Kan du på något sätt hämta mig? Eller jag har en plan!" tänkte jag och sken upp.
"Vad?" Månskärva låter intresserad.
"Kan du få deras uppmärksamhet när jag säger till, och så kommer Tyqia, jag hoppar upp, rider iväg och du flyger iväg" säger jag tveksamt.
"Det kan jag göra" säger en ljus röst som plötsligt deltagit i samtalet "det är Tyqia förresten!"
"Kej, Månskärva, med på noterna?" frågar jag henne.
Jag tänker inte vidare på att Tyqia deltagit i samtalet utan börjar räkna ner...
"1..."
"2..."
"3!!!"
Månskärva kommer flygandes och ryter högt, en liten kaskad av eld kommer också och jag ler. Hon har lärt sig. Männen staplar bakåt, förskräcka. Nästa sekund kommer en brun häst, nästa sekund är samma häst borta ur gläntan och har endast lämnat efter sig ett par undrande män. Jag ser Månskärva slå argt med sin svans innan gläntan försvinner, och ser snart Månskärvas svarta kropp avteckna sig.
"Håll dig över oss, jag rider på Tyqia en bit till" tänker jag till de båda.
Tyqia nickar med huvudet och jag lutar mig lättat bakåt. Men jag sätter mig spikrakt och spärrar upp ögonen.
Aakila!
Vi har glömt Aakila!
"VI HAR GLÖMT AAKILA!" skriker jag i mina tankar.
"Ehh..." börjar både Månskärva och Tyqia samtidigt.
Något har hänt.
Jag suckar högt och får lust att slå mig i ansiktet. Hårt.
"Arythm då?" frågar jag sakta.
I samma sekund kommer en snabb, vit skugga mot oss. Den stannar precis framför oss och stegrar.
Arythm.
Det är Arythm.
Jag böjer mig framåt och försöker få kontakt med Arythm. Jag hör hur Tyqia börjar en diskussion med Arythm, men de stänger mig snabbt ute. Jag suckar irriterat.
"Vad vet du då, Månskärva?" frågar jag henne.
Hon fortsätter vara tyst och jag suckar ännu en gång, mer irriterad.
"JAG RESER MED ER OCH NI ÄR MINA VÄNNER! BERÄTTA FÖR MIG NU!!" skriker jag i mina tankar till alla.
"Du är inte min vän, du är min bästis reskamrat" lägger Arythm vasst till.
Det högg till i hjärtat och jag hoppar av Tyqia. Hon försöker med att buffa min axel men jag ignorerar henne och sätter mig ner på en stubbe, en bit ifrån de.
"Du... bara... såra... tvungen?" jag hörde några av orden Tyqia sa till Arythm men försökte stänga allt ute. Jag vill krypa upp hos Månskärva och bara gråta, gråta ut över allt som hänt.
Först brann hela Hebbeby.
Sedan var hela min familj döda.
Sedan dog Mariock.
Och nu Aakila.
Jag drar upp mina knän mot min haka och lutar hakan mot knäna. Jag tänker tillbaka på livet jag hade innan byn brann och innan Månskärva kom in i mitt liv. Hade inget av de hänt hade jag vart hemma nu, tagit om djuren på gården och levt lycklig.
Nu saknar jag min vän, som råkar vara en alv och hans häst skyller typ att han är borta på mig. Månskärva är den ända som helt förstår mig. Tyqia förstår mig lite, men inte tillräckligt bra. Än.