Drakens Eld (REDIGERAS)

Kapitel 25

Esmeraldas Pov:

3 månader senare

Jag koncentrerade min Quing på en alv och sköt iväg en stråle av eld. Alven duckar smidigt, men jag avfyrar snabbt flera eldar och några av de lyckas träffa. Alven gör ett stopp-tecken och jag nickar och kollar på alven. Alven är vid namn Frilty och är min skickliga träningskamrat. Krig är nära och jag och Månskärva tränas för strid. Jag är dessutom accepterad som alv under namnet Esquia och Esmeralda är ett minne blott. Aakila ville jättegärna ha något med Esme men jag nobbade det förslaget och kom på mitt nuvarande namn, men typ alla kallar mig Esq. Jag vänder mig mot en måltavla av trä och skjuter som en blixt mot den, blixten är dödlig men är jobbig att skapa medans elden kan ge en allvarliga skador och sprida sig, och enkel att skapa.
Magi.
Det är det jag lär mig. Jag har dessutom fått pilbåge också istället för svärd och rustning till mig och Månskärva. Alla alverna hade insisterat på ett namn till bågen så den fick namnet "Esmeralda" för att påminna om mitt förflutna. Fast alla alver till en början protesterat då de ville ha ett namn på alviska som jag också typ kan flytande. Men bågen har fortfarande namnet Esmeralda. Jag tar upp den och njuter av känslan av det hårda, nästan oförstörbara träet som är färgat svart i min hand. Jag skjuter några gånger innan jag tar mina saker och går ifrån träningsbanan.

Jag är jätte orolig över kriget, tänk om Aakila dör? Tänk om jag och eller Månskärva dör?

Jag känner mig så ung men samtidigt gammal också...
Jag är 2300 alvår, dvs 23 människoår...
Jag suckar och smiter in i mitt och Aakilas hus.
- Aaakilaaaa!! skriker jag och väntar på svar.
- Mhm?! skriker en irriterad röst tillbaka.
Jag suckar och går till vardagsrummet.
- Stör jag dig eller? säger jag retsamt.
När det går upp för Aakila att det är jag ler han och vänder sig mot mig.
- Ja, jätte mycket! säger han sarkastiskt och försöker se allvarlig ut.
Jag biter mig i läppen för att dölja skrattet och det resulterar i att Aakila börjar skratta, och då skrattar jag också. Tillslut ligger vi hoptrasslade med varandra. Och skrattar som att vi inte gjort det på 1000 år.

Jag vaknar av en trumpet och befinner mig på Aakila. Jag ser att jag iallafall har kläderna kvar men stormar ändå upp.
Trumpet innebär fara eller strid.
Fara innebär att jag och Månskärva ska avskräcka de. Jag väcker Aakila lite snabbt och kastar på mig och Månskärva rustningen. Sist men inte minst bågen och sadeln också. Jag svingar mig upp och vi kastar oss ut i skyn. Hästarna gnäggar oroligt men lugnar sig lite när de ser mig och Månskärva.

Det jag ser får mig att tappa hakan. En stor, grön drake tornar upp sig och verkar söka efter något.
Snarare någon.
Det är monsterdraken i min dröm...
Han ryter när han ser oss och kollar på oss med en brinnande blick.
"Ni kom aldrig!" väser han argt.
"Vi blev väldigt distraherade" försvarar Månskärva oss.
Den gröna var enorm, men Månskärva kunde mäta sig med honom, lite iallafall.
"Du!" väser han ännu en gång, fast mer mot Månskärva.
De inleder en diskussion som inte jag får höra.
"Ägg" "lovade" "min" "kom igen" var några av orden jag uppfattade. Men jag förstår exakt vad de pratar om.
Månskärva hade typ lovat att hon skulle bli den gröna drakens hona och lägga hans ägg, och han försöker övertala henne.
"Hon kanske kan göra det, om du gör oss en tjänst" frågar jag försiktigt.
Båda drakarna lyssnar nu på mig.
"För det första:
Finns det fler drakar?" frågar jag
"Ja" svarar den gröna.
"Ditt namn?"
"Fortress"
"Kan du strida med oss?"
Min sista fråga blev Fortress stum av och verkar tappa orden.
"Ja..." orden var så tunna att de knappt hördes, även i tankarna.
"Kan en alv vid namn Aakila bli din ryttare?" min nästa fråga blev också av en chock.
"Antar det, om Månskärva blir min" svarar han lugnt.
"Månskärva, nu tackar du ja, du ville väll uppfostra drakar och göra så att drakarna lever vidare?" retas jag lite smått med henne, men stänger ute Fortress.
"Okej dååå" svarar Månskärva drygt.
Jag flinar och vi sjunker mot marken medans Månskärva tackar ja.
"Låt mig bara hämta Aakila!" säger jag glatt.
Jag springer in genom dörren till vårt hus och bokstavligt talat släpar ut Aakila. Han stannar upp och får mig tappa balansen.
- Är de...deet...? stammar han.
- Din drake, han är en vilddrake eller var iallafall och nu ska han bli din! skrattar jag.
Jag ger Aakila min och Månskärvas gamla sadel och han sätter den, ytterst försiktigt på Fortress rygg och verkar samtala med honom samtidigt. Jag ler och svingar mig upp på Månskärva. Aakila tar sig också upp på Fortress och sätter sig tillrätta. De flyger snabbt upp mot himlen.
"Ni kan inte ta oss!" säger Aakila och Fortress i mun på varandra när de lyfter.
Jag himlar med ögonen och Månskärva lyfter snabbt efter de.

----
Jag slår upp mina ögon, halvsvettig och suckar missnöjt. Allt var en dröm - men samtidigt en påminnelse om att vi skulle dra oss snart igen.

Efter kriget...

~~~~~~~~
Jag sa ett till kapitel, så grattis :D Ni fick det wihoooo :3
Ville typ att gröna Draken skulle vara verklig men min bok har typ ett eget liv xD 😂

//Eran bästa skrivare - Moiz 👍