Drakens Eld (REDIGERAS)

5k Special

Har int hunnit skriva klart denna del förens nu, men den är för 5k special anyway 😁 Enjoyy 🌹

---------

Esmeraldas Perspektiv:

Jag andas ut den kalla luften och inser att jag gjort fel val, fast bara hälften av mig håller med. Jag borde ha stannat kvar, nu är jag nästintill ensam igen. Ensam med Månskärva. Jag drar handen längs Månskärvas blanka fjäll och kryper tätare intill henne. Det är mitt i vintern och jag fryser nästan ihjäl om nätterna. Men den idioten till man jag hade förtjänar att bli ensam. Han tog livet av Månskrävas första och enda ägg. Dessutom dödade han sin drake också. Ingen dödar sin drake ostraffat. Att ens ha hjärta till att döda en av de varelser vars liv är tillägnat sitt eget, drakar litar på sin ryttare till 100% hela tiden.

Jag vaknar till av kylan och suckar tungt. Jag klättrar osmidigt upp på Månskärvas rygg och vi sätter av mot en okänd plats. Både jag och Månskärva har känt ett drag mot en speciell plats, men ingen av oss kan förklara varför. På något sätt njuter jag ändå av kylan och lutar huvudet uppåt, mot de kalla vindarna. Fåglarna kvittrar yrvaket men annars är det knäpptyst, förutom Månskärvas vingslag. Det är ett tydligt tecken på tidig morgon. Ett litet leende smyger sig upp på mina läppar.

'Det känns som att vi börjar närma oss platsen' hör jag Månskärva säga.

Jag nickar för mig själv innan jag kommer på att hon inte kan se det.

'Okej, landa när vi är riktigt nära' svarar jag henne.

Hon brummar till under mig och jag tolkar det som ett okej. Plötsligt försvinner sen sköna känslan av kylan och ersätts med en klump i magen. Kylan biter mig och jag huttrar till. Jag blundar och försöker sprida värme i min kropp. En duns får mig att öppna ögonen och jag ser att vi landat. Jag tappar andan ett litet tag.

Det var inte smällen som orsakade det, snarare vart vi är. Månskärva känner min osäkerhet men fortsätter med självsäkra steg framåt. Med ett rytande förklarar hon att vi har anlänt. Alver strömmar ut genom dörrar och kollar storögt på mig.

"Det är hon. Drakryttaren Aakila lyckades skrämma iväg" säger någon men sätter snabbt handen för munnen.

Jag nickar sakta och letar efter just den personen som nämndes. Han kanske slängdes ut? Jag har ett svagt minne av det men är inte helt säker efter något år. Aakila kan ha flyttat tillbaka hit efter alla dessa år. 

''Är Aakila kvar här?'' ropar jag nästan för att få tyst på alverna.

Flera av alverna blir osäkra, men hela folkmassan flyttas tätare ihop och jag lyfter frågande ett ögonbryn. Varför blev de så osäkra när jag frågade om honom?

''Vem vågar nämna mitt gamla namn, den personen ska få-'' en bekant röst hörs och en gestalt gör att folkmassan skingras. 

Jag ryggar tillbaka av ren reflex när han närmar sig. En suck hörs innan han vänder sig till folkmassan och mumlar:

''Se vem som söker skydd för ännu en gång''

Folkmassan varken skrattar år mig eller försvarar mig. Det är en känsla som speglas väldigt tydligt i deras ögon, rädsla. Deras reaktion får mig ta ett steg framåt, mot Aakila igen. Månskärva flyttar sig också närmare mig, hennes uttryck visar oro för mig. Jag lugnar henne med en hand på hennes hals och suckar.

''Ska den som fick mig att försvinna säga, är du rädd att jag ska få 'ditt' folk att förstå att du är hemsk?'' svarar jag, utan att ens tänka på vad jag säger.

Blixtsnabbt vänder han sig om och trycker upp mig mot ett träd. Han har ett hårt grepp runt mina handleder och jag kan föreställa mig att det kommer bli fina märken. 

''Jag är starkare än vad jag var förut. Inget kan stoppa mig att ta över makten nu'' väser han tyst och det får mig att skratta.

Han kollar undrande på mig och släpper mina handleder. Jag fortsätter skratta och när jag kan prata igen så vänder jag mig mot honom.

''Svagare skulle jag påstå, det enda som håller dig vid liv är att du sitter gömd i ett trä hela dagen'' hånar jag honom.

Än en gång tar han grepp runt mina handleder men denna gång rycker Månskärva in med att morra. Han vänder blicken mot Månskärva och sedan mot mig. Tillslut får han ett flin på läpparna och kastar iväg mig, på Månskärva. Jag tar djupa andetag för att lugna mig själv. 

'Månskärva, vi sticker. Snabbt. Han är galen' säger jag i halvt panik.

Jag kastar mig upp på hennes rygg och hon tar sats. Vi kommer upp i luften och jag suckar lättat. Aakila har blivit galen. Mina handleder svider och jag lägger mig utmattat ner på Månskärvas rygg.

Plötsligt vaknar jag av ett rytande och jag kollar mig oroligt omkring. Jag är på marken? Jag satt ju på Månskärva nyss, bland molnen... Ett ledsamt skri hörs och jag kollar mig omkring. Jag rycker till och tårarna strömmar ner för mina kinder. En bit ifrån mig ser jag Månskärva, med en stor pil rakt i bröstet. Jag försöker skrika men kan inte. Jag staplar fram mot henne i panik. Min syn är inte den bästa på grund av alla tårar. Om och om igen spelas hennes skri upp i mitt huvud.

Hon kämpade in i det sista.

Helt plötsligt drabbas jag av en trötthet som får mig falla ner på Månskärva. Ifall detta var Aakila så ska jag koka honom levande. Eller något plågsamt. En annan pil sitter nära vingen, väldigt nära där jag sitter och antagligen var den menad att döda mig. Jag kämpar upp mina ögonlock och går fram till den stora pilen. Jag drar ut den och ser att pilspetsen är så vass att den kan antagligen hugga av ett av mina fingrar om jag är oförsiktig. Återigen kommer tårarna och jag lägger mig matt ner över Månskärvas hals. Jag omfamnar så mycket jag kan av den och borrar ner huvudet i hennes fjäll. 

Jag har precis blivit av med min själsfrände. Jag kommer aldrig få tillbaka henne.

Vi ses i himlen, Månskärva.

Jag tar pilspetsen och håller den tveksamt precis vid mitt hjärta. Om jag trycker lite till så kommer den genomborra mig. Då kommer jag få träffa Månskärva igen. Jag blundar och tar sats med pilspetsen.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Det var inte meningen att jag skulle döda någon, I promise! Skulle egentligen föra ihop Aakila o Esme igen men det gick sådär. Måste vara för att jag lyssnade på Coldplay medans o flera av deras låtar är lite halvt sorgliga xD Ni får föreställa er vad som hände, jag har en ganska klar bild. Men jag vill att ni ska komma på en egen fortsättning i era huvuden :3 

Är det sjukt om jag fick ett impulsryck och ville döda Månskärva OCH Esme men ville inte göra det, men på något sätt så ''tvingade'' min kropp mig att döda iallafall en ;_; Från början tänkte jag att Aakila skulle skjuta en pil så Esme dog för då skulle Månskärva också dö, men lyssnade på Fix You under tiden jag skrev Månskärvas död så det kaaan ha påverkat xD

//Moa - the last time in this book <3