Drakens Eld (REDIGERAS)

Kapitel 18

Esmeraldas Pov:

Jag känner hur greppet runt min midja hårdnar när vi kommit upp, precis under molnen och stönar av smärta.
- Jag vet att du gillar det, viskade Aakila.
Men vad, vi sitter minst 1000 meter över marken på en drake och han flörtar?! Jag suckar.
- Kanke? Men har du insett att vi är ca 1000 m över marken och du flörtar? Är du seriös? jag vänder mig om och kollar på honom.
"Vad säger ni?" utbrister Månskärva som inte förstått ett ord av vad vi sagt.
"Jag försöker flörta med henne" säger Aakila snabbt.
Jag himlar med ögonen och vänder mig bort från Aakila.
- Men allvar, riktiga anledningen till att du mördar min midja? frågar jag Aakila.
- Kaaaanske höjdrädd, svarar han osäkert.
Jag flinar mot honom och ber Månskärva landa på marken. Hon landar lugnt och fint och när de svarta benen nått marken och hon står på alla fyra så kastar sig Aakila av och kysser marken.
"Vill du rida på häst istället?" frågar jag Aakila och börjar prata i tankarna istället.
"Gärna" svarar han.
Jag flinar och vi börjar gå, på marken istället. Fast Månskärva flyger ovanför oss, långt uppe bland molnen. Den sekunden förstår jag inte varför jag kan andas där uppe. Kanske har det med Månskärva att göra? Men Aakila kunde ju också andas? Hoppas jag...

Jag tar ett djupt andetag och springer ikapp Aakila för tredje gången.
"Måste du gå så snabbt?" flåsar jag och slår till honom lätt på axeln.
Han flinar bara och börjar springa. Jag stönar irriterat och börjar jogga ikapp honom. Efter ett tag verkar han tröttna och börjar gå, och jag kommer ikapp honom. Hans steg blev längre och jag suckar.
- Du måste plåga mig, eller hur?! fräser jag, halvt irriterat.
Han suckar och saktar ner så vi går i samma tempo.
- Nöjd? svarar han och ställer en fråga samtidigt.
- Mhm, svarar jag och ler försiktigt.
Jag kanske hade tagit i... Kanske...
Han svarar med att skaka på huvudet och le. Jag fortsätter gå och Aakila är snabbt bredvid mig. Vi börjar jogga lite och snart kommer en by i mitt synfält. Jag hoppar till lite och springer snabbare.
- Hey! Vem säger att de kommer vilja oss väl? säger Aakila och stoppar mig.
Jag himlar med ögonen men vet att han har rätt.

Aakila's Pov

Jag flinar mot Esmeralda och vi fortsätter gå, och jag kollar då och då på henne.
- Låt mig sköta snacket, säger jag och ler.
Sanningen är att denna by är en alvby, en alvby som jag växte upp i och jag känner alla där mycket väl. Men jag vill ge Esmeralda en chock.
- Vänta här, säger jag när vi är nästan precis utanför porten och hon stannar med en fundersam blick och hon verkar tänka efter.
Jag går in i byn, den är större än vad man tror och alla hus har tegelväggar och halmtak. Vissa har utskurna fönster. Jag går till ett av husen och knackar på.
- Aakila! skriker min mamma som öppnar.
- Kan jag låna två av våra hästar? frågar jag snabbt.
Familjeföreningar var inget för mig. Hon nickar och jag går. Jag ropar ett hejdå och fortsätter mot stallet. Jag tar min favorit häst, Arythm. Han var en skimmel och den vita pälsen glänser i solens sken. Sedan tar jag Tyqia som är mörkbrun. Jag leder de båda ut ur staden och Esmeralda ser förvånat på mig. Det fanns ingen sadel, inget träns eller något. För dessa hästar var alvhästar, de styrs av våra tankar och lyder en mer än gärna. Dessutom, är man vän med "sin" häst så kommer den när man behöver den, eller så kan den själv komma hem när man inte behöver den. De är väldigt användbara, de kan galoppera snabbare än vinden också och ingen fiende kan komma ikapp än. Även fast de försöker få fram snabba hästar kan ingen möta sig med alvhästarna. Esmeralda öppnar munnen, men stänger den snabbt igen.
- Vadå? Varför chockad? retar jag henne lite och ler.
Hon skakar bara på huvudet.
- Vem ska jag ta? frågar Esmeralda.
Jag tar Tyqia till henne och hon hoppar vigt upp efter att ha hälsat och klappat den. Jag klappar lätt på Arythm's hals och hoppar upp. Vi börjar röra oss framåt mot DPC's högkvarter. Dit jag ska ta Esmeralda. Men innan vi kommer vara framme så måste hon kunna grunden i trollkonster. Det har chefen sagt.