Tempted Love

Klackens eko.

Alisons perspektiv:

Jag var nio år gammal när jag fick det förklarat för mig att min mamma har varit inblandad med maffian. Tio när hon började träna mig, elva när jag för första gången fick träffa alla från det gamla gänget. Alla förutom Dewin, Liam också för den delen. Han har vart med sedan första början. Efter cirka tio års träning är jag tillräckligt utbildad för en situation som denna, men jag har aldrig lärt mig att tona ner paniken...eller stressen.

Jag greppar tag om en hylla bredvid mig istället för att hålla i Martin. Jag spärrar upp ögonen på honom för att se hur han reagerat mot smällen.

"Vänta här!" Ber Martin och går ut ur det lilla rummet. Min första instinkt är att stå kvar och låta han ta hand om detta. Sedan tänker jag på alla andra där ute som inte har en mamma som min, på alla dem som inte vet vad man gör när huset blir träffat av något som får hela byggnaden att skaka. Jag tänker på vad det kan vara som orsakat skakningen, en bomb, flygkrasch, jordbävning? Jag skiter i vad Martin bad mig att göra, jag ska gå ut och se vad som försegår.

Mina klackar hörs inte när jag går längre, det blir inget eko och ingen hör att jag kommer. Jag tror det är bra att ingen hör att jag går i korridoren, för då hör inte potentiella angripare heller. Receptionen är precis framför mina ögon när jag befinner mig i slutet av korridoren. Kvinnan som satt bakom disken och tog emot mig förut sitter nu på golvet med armarna över huvudet och tårar forsande nerför kinderna. Jag förstår att det är okända människor i huset när mörka röster fyller vakuumet. Jag sticker fram huvudet i ett försök att se bättre. Jag får direkt en blick på mig. En man, hundranittiotvå cm, dolt ansikte bakom en mask, skottsäkra kläder med ett hölster runt midjan, en ak-47a runt axeln. Han hänger geväret runt sig och sträcker på sig innan han kommer springandes mot mig.

"Vi har en till!" Ropar han till de andra, säkert tjugo man till. De vänder sina blickar mot mig. Vissa riktar vapnet de håller i mot mig.

"Skjut inte! Jag vet vem hon är!" Mannen som fortfarande springer närmar sig. Jag står still, jag har fastnat i min panik. Jag upprepar Violas ord i huvudet tills det får mig att agera.

Ta dig samman!

Jag vänder blicken tillbaka till korridoren. Jag minns att jag såg ett avancerat lås på Martins dörr, om jag springer dit kan jag låsa in mig i hans rum i väntan på polisen. Det är som om jag drömmer när min kropp föser mig framåt, jag har aldrig sprungit så här långsamt innan, mannen bakom mig har ett grepp om min midja vilken sekund som helst. Spring fortare, tänker jag.

"Skjut inte sade jag!" Ropar den springandes mannen bakom mig. Precis då hör jag ett avfyrande skott, bakom mig, arton graders lutning till mitt höger, baserat på deras utrustning kan de skjuta bra. Jag slungar kroppen mot väggen till vänster och hoppas att jag inte blir träffad. Skottet flyger förbi mig och träffar samma vägg jag lutar mig mot. Min andning ökar tempot och hjärtat bultar så snabbt att jag kan förklaras som död. Jag fortsätter springa mot Martins dörr. Jag hör mannens flås bakom mig. Jag kommer inte hinna.

'om dem är tätt i hälen på dig, ducka och kryp ihop till en boll precis innan de tar greppet om dig. De kommer falla över dig!' Mammas ord spelas upp i mitt huvud.

Skapa en boll, Alison. En boll. Jag fortsätter att springa bara några meter till och sedan slänger jag en blick bakom mig, mannen har handen ute för att ta mig. Jag dyker ner på marken och trycker mina ben upp till bröstet. Mannen faller över mig och grymtar när han nuddar marken. Han rullar på ryggen och jag ställer mig upp. Jag är på väg förbi honom när ett till skott avfyras. Skottet flyger precis förbi mina ögon och jag stannar upp och sänker blicken till mannen. Hans pistol är riktad-och laddad-mot mig. Det var han som sköt.