Tempted Love

Tjänsteflicka.

Alisons perspektiv:

Detta huset är inte bara stort. Det är gigantisk.
Jag och Ruben har gått förbi och igenom fyra vardagsrum redan, och vi tar oss precis in i det femte.

"Hur många vardagsrum finns det här egentligen?" Frågar jag och drar fingret på den blanka byrån. Ruben lutar kroppen mot väggen och flinar. Han är tyst en stund och låter mig aktivt studera varje möbel och hörn i rummet.

"Sju." Säger han.

"Sju?!" Jag vrider hastigt på mig och ser på Ruben. "...Det var inte lite." Mumlar jag. Ett litet skratt lämnar hans läppar innan han börjar röra sig runt i rummet. Jag studerar hans steg på den helt klart nytvättade mattan, jag noterar det rena golvet och den doftande luften.

Tjänsteflickor, tänker jag. Ruben pratade förut om att jag inte fick prata med tjänsteflickorna.

"Varför?" Säger jag rakt ut, som om Ruben kan läsa mina tankar. En frågande blick från hans ansikte påminner mig om att utveckla. "Du sa förut att jag inte får prata med tjänsteflickorna, varför?"

"Dold regel. Jag var uppfostrad till att inte prata med mina tjänsteflickor, kanske en fråga eller två ibland, men inga långa konversationer. Jag antar att min far var rädd för att flickorna skulle få djupare information om familjen, och att de till slut skulle kunna köra ner oss under marken." Säger han.

"Varför skulle en tjänsteflicka vilja göra det?"

"Vi vet inte, Alison." Bara en enkel höjning på hans röst fick mig att bli irriterad på honom.

"Nej, jag menar bara, en tjänsteflicka skulle väll ändå vilja behålla sitt jobb. Vem bryr sig om hon får reda på vad ni faktiskt gör på en vardag, hon jobbar för er. Hon är ju inte direkt inblandad i dödandet. Jag tror heller inte att hon skulle våga berätta för någon." Säger jag.

"Alison, du förstår inte. De kan vara täckmantlar. Vet du hur enkelt det är? De kan jobba för en annan maffia men skickas på uppdrag för att spionera på oss. Ah, tjänsteflicka, passar perfekt. Du får information, tillgång till ställen ingen annan får vara och så vidare. Det är därför vi inte pratar med dem, för att de kan vara täckmantlar."

"Men ni vet väll vilka ni anställer. Har ni nu ett sådant viktigt jobb, skydda det då. Se till vilka som tar sig in och ut ur huset. En tjänsteflicka ska väll inte vara jättesvår att skilja från en tjej som jobbat inom maffian i tio år...eller har jag fel?"

Tystnaden som fyller rummet är högludd. Irritationen från oss båda känns som en vägg som trycker oss ifrån varandra, längre och längre bort. Fast det är väll så här det ska vara? Att vi ska hata varandra? Han är min kidnappare och jag är hans offer, jag ska hata honom. Varför vill jag då att tystnaden ska upphöra, varför vill jag att han ska säga något? Varför känns detta fel?

Ett pling ekar i rummet och får mig att lätt hoppa till. Ruben letar efter någonting i hans ficka och drar sedan upp mobilen för att se på sms:et som orsakade plinget. Han harklar till och lägger ner mobilen i fickan igen.

"Svara ärligt på alla frågorna min far ställer dig under middagen!" Säger han och skyndar sig fram till mig för att greppa tag om min arm och föra ut mig till matsalen.

—•—

Som den "gentlemannen" Ruben är drar han ut min stol och ber mig att sätta mig i den. Bredvid mig insisterar Estelle med att sätta sig på stolen bredvid min. Samtidigt sätter vi oss ner och väntar på att alla andra ska fylla upp platserna runt bordet. Rubens pappa sätter sig på ena kanten utav bordet medan Rubens mamma sätter sig på andra. Ruben slår sig ner mittemot mig medan Klara och Nate sätter sig bredvid honom.

"Alison, är du verkligen dotter till Thea Archer?" Frågorna börjar direkt antar jag.

"Ja, sir, det är jag." Jag hoppas att Rubens pappa är väldigt dålig på att läsa människor. Mitt leende är väldigt ansträngt just nu, och jag känner mig alldeles för irriterad och obekväm för att vara trevlig mot honom.

"Ja, hon har man ju både hört och sett mycket av. Visste du att hon försökt döda mig en gång? Hennes pojkvän i alla fall...Är hon fortfarande tillsammans med Dewin Chambers?" Frågar han. "Och juste, kalla mig gärna för Ezra!"

"Nej det visste jag inte...Och nej, dem är inte tillsammans längre, de gjorde slut långt tillbaka."

"Ja, okej!" Jag ser ner i min tallrik för att sedan se upp på Ruben. Jag ville se på honom, men han ser redan på mig. Han spänner sin käke och fördjupar vår ögonkontakt.

Titta bort, Alison!

"Har du någon pojkvän, Alison?" Tystnaden avbryts av den ljusa rösten från Estelle.

"Nej, det har jag tyvärr inte." Svarar jag medan min blick fortfarande är fast på Ruben. Han bryter ögonkontakten och blinkar längre än vanligt och ser ner i sin tallrik, skär av en bit kött och stoppar den i munnen.

"Ruben, min son, vad är det för tjej du tagit med dig om hon inte är din flickvän?" Frågar Ezra.

"En tjej bara. Klara var inte min flickvän när jag tog hit henne."

"Nej, men när Klara inte var med dig var hon med Nate. Denna tjejen är bara med dig. Vad är Alison då?" Frågar Ezra. Mitt hjärta slår snabbare än aldrig innan. Maten jag ätit är på väg upp ur stupen och jag känner hur desperat jag är för att spy.

Ändå känner jag mig väldigt intresserad i att veta vad Ruben kommer att svara. Jag var mest nervös över frågorna jag skulle bli ställda. Nu oroar jag mig över vad Ruben kommer svara på frågorna han blir ställda, om mig.
Rubens ögon möter mina och jag svär-för ett ögonblick försvann all min ilska mot honom. Och jag vill tro att hans försvann också. Kanske var det något i hans ögon, för hans ord sa mer än vad jag ville veta.

"Hora."

"Hora?" Utbrister hans mamma. "Estelle, gå till dit rum."

"Men vad har jag gjort! Jag svär, jag vet inte vad hora betyder!" En flämtning ekar sig i rummet och besvikelsen från Rubens mammas ögon skapar oro i Estelles. "...förlåt. Jag går." Viskar Estelle och torkar sig runt munnen innan hon ställer sig upp och skjuter in stolen efter sig. Hennes små steg tystnas sakta ju längre bort hon tar sig. Så fort hon inte går att höra längre känner jag de brinnande blickarna från alla runt bordet flyta mellan mig och Ruben.

Shit.

"Är hon din hora?" Frågar Ezra. Jag lyfter blicken och ser på Ruben. Han spänner sin käke och släpper besticken så att porslinet slår hårt mot metallen.

"Svara mig! Är hon din hora?" Frågar Ezra igen.

"Ja!" Ryter Ruben och smalnar på hans ögon som sedan möter hans far, sen mina. Jag sväljer hårt och känner tårarna brinna bakom ögonlocken. Jag vill inte visa mig så här, inte framför denna familjen. Därför ställer jag mig upp och skyndar mig upp till övervåningen. Springandes uppför trappan hör jag Ruben bakom mig. "Stanna, Alison! Snälla! Stanna, säger jag!" En siluett av en liten figur viker undan bakom en vägg och jag skyndar mig fram efter den. Den lilla kroppen av Estelle som står och gömmer sig bakom en tavla får mig att le.

"Estelle?" Viskar jag och tar mig fram till henne. Jag är glad att det inte bara är jag som gråter i detta huset just nu. Estelle har tårar som rinner nerför hennes kinder. "Åh, gråt inte! Kom, kan du visa mig ditt bästa gömställe?" Frågar jag och torkar mina och sedan hennes tårar. Hon nickar och tar tag om min hand för att sedan springa längre ner i korridoren.

Tack och lov.