Tempted Love

Ånger.

Rubens perspektiv:

Jag ser henne komma springandes nerför trappan. Huvudet sänkt och tänderna på underläppen. För ett ögonblick ser jag den vackraste tjejen jag nånsin sett, sen kommer jag ihåg att det är Alison. Jag ser henne hoppa över det sista steget och reagerar på det kalla stengolvet.

"Du borde fixa värmegolv här. Skojar inte, det chockar hela kroppen när man sätter foten på marken!" Säger hon och söker runt blicken på golvet. Jag skrattar svagt när jag tittar på henne och ser den seriösa blicken på hennes ansikte.

"Du ville bli tränad, eller hur?" Frågar jag och fångar hennes uppmärksamhet.

"...ja." Hon tvekar en stund.

"Säker?"

"Ja."

"Okej...jag har fixat en tränare åt dig-"

"Tränare? Du ska väll träna mig?" Hon avbryter mig och höjer sina ögonbryn. Vill hon det?

"Alison, jag vet inte-"

"Jo, du ska träna mig!" Insisterar hon och går mot träningsrummet. Fan, äntligen hittar jag en bra tränare, och då vill hon inte ens ha en, tänker jag och svär mellan tänderna innan jag följer efter henne. Hon ser bak på mig ibland, för att se till att jag kommer efter. "Hallå, kan du skynda dig. Du är fett långsam." Säger hon. Men hon ler när hon ser bak på mig igen. Det har gått två dagar utan hennes leende, och jag har aldrig blivit så varm över att se det igen.

"Tyst med dig!" Säger jag när jag kommit ikapp henne och klivit in i rummet. Jag ser på tränaren i rummet. Han ser på oss och går fram för att hälsa till Alison. "Ändrade planer, Jonte. Hon behöver dig inte tyvärr. Du är avskedad." Förklarar jag till honom.

"Jaha, okej. Lycka till, Alison. Hej då!" Jag blundar när han passerar oss. Jag vrider huvudet till Alison och öppnar ögonen.

"Du sa inget om att han redan var här! Stackarn, får gå så fort han kommit hit." Hon ser ledsamt bak på honom när han försvinner i korridoren. Sedan ser hon tillbaka på mig och glömmer allting. "Kan vi träna nu?" Frågar hon och går mot hyllan på väggen för att tejpa hennes vrister. Hon börjar tejpa ena handen med en fokuserad blick. Jag studerar henne hela tiden. Hela tiden tills hon vänder sig till mig igen och ber mig hjälpa henne. Jag drar händerna genom håret och tar tejpen ur hennes hand, sätter klistret mot hennes underarm och börjar vira runt hennes vrist. Sedan ser jag blåmärket. Blåmärket som jag gjorde, blåmärket som fick henne att lämna, blåmärket som får mig att stanna upp. Mina ögon möter hennes, men när hon ser vad jag märkt viker hon undan huvudet och stirrar ner i golvet.

"Alison."

"Bara...kan du bara tejpa klart?" Säger hon och möter min blick igen. Jag står still en stund och studerar märket. Jag ser mina fingrar på hennes arm, jag ser vart jag tagit i extra hårt, var min handflata var. Jag drar hennes arm till min mun. Jag pussar på blåmärket och gör allt i min värld för att få henne att förstå att jag ångrar det.

"Ruben."

"Förlåt. Förlåt, Alison! Jag ska aldrig skada dig igen. Jag lovar. Jag ska aldrig skada dig, aldrig igen...aldrig." Jag pussar på hennes arm igen. Förtränger minnet om den kvällen, försöker göra detsamma åt henne. Snälla glöm det jag gjorde. Snälla, glöm det, tänker jag. Även om hon inte hörde att jag tänker det, hoppas jag att hon känner det.