Tempted Love

Prinsessa.

Violas perspektiv:

Jag hittar på något sett komfort i Rubens mamma. Hon beter sig på något sett jag aldrig sett innan. Jag har nästan dödat hennes son två gånger, och ändå behandlar hon mig som hennes bästa vän, eller som hennes egna dotter. Jag har försökt att fråga henne flera gånger-under bilresan-om varför hon är så som hon är, varför hon är så snäll mot mig. Men jag har inte vågat. Jag är rädd att jag ska förstöra stämningen. Men nu när det varit så tyst så länge kanske jag kan passa på.

"Varför är du så snäll mot mig?" Frågar jag och stirrar ut ur bilfönstret, undviker hennes reaktion.

"Det finns många anledningar till det, Viola. Jag ser inga problem med att vara snäll mot folk, ge dem en andra chans eller ge dem kärlek hur de än betett sig. Jag vet vad du har gjort, det är inget jag kommer glömma...men jag kan alltid förlåta dig. Och jag väljer att göra det, inte bara för dig, utan för alla. Det är viktigt med förlåtelse i samhället. Speciellt här, herregud!" Rubens mamma rullar bak ögonen och fnyser, men sen skrattar hon till och ser på mig innan hon snabbt ser tillbaka på vägen. "Visst, det kanske är något jag listat ut nu det sista. Men jag är glad att jag gjorde det till slut, för det hjälper...att förlåta."

Jag ser på henne, studerar det rynkade ansiktet och det sorgsna ansiktet. "Vad menar du med att du listat ut det nu det sista?" Frågar jag och behåller blicken på henne. 

"...Jag är döende, Viola." Mina ögon spärras upp och jag tvingar mig själv till att sänka blicken. "Jag har en hjärntumör som sakta sprider sig i huvudet. Jag får kraftiga huvudvärk ibland, men med Estelle och Ezras tröst blir det mycket bättre. Jag antar att jag har det lättare till att förlåta folk just för tumören. Jag vill inte lämna världen med fiender, så jag förlåter dem och går vidare. Mitt slut är nära nu och jag vill inte att alla ska minnas mig som 'Ezras fru' eller att de ska känna sig hotade av min gravsten. Det är väll därför jag är så snäll mot dig Viola, jag tycker att du är en väldigt härlig person också! Du förtjänar en till chans."

"Jävlar...jag är så ledsen-"

"Var inte det!" Rubens mamma avbryter mig. "Var glad för att jag vart här, levt och andas. Tänk inte på att jag ska lämna, det gynnar ingen utav oss. Vi måste minnas det goda i folk, och jag hoppas att-när du minns mig-så minns du det goda." Säger hon och ger mig ett snett leende innan bilen stannar. Jag ser upp och inser att vi är utanför ett stort hus. "Du får gärna minnas mina fantastiska designer idéer också." Säger hon och ler stolt mot huset.

"Har du designat huset?" Frågar jag och rätar på mig i sätet. Jag studerar alla delar, varje sida, vägg, fönster. Wow.

"Det stämmer."

Jag hinner inte säga något innan ett motorljud så högt tjuter i mina öron och dämpar mina ord. Jag vrider på mig och kikar ut genom bakluckans fönster. Det är samma sportbil som var parkerad utanför maffia-huset tidigare i dag. Det måste alltså vara den Alison körde till sjukhuset. Körde Alison den?

"Är det Rubens bil? Han väsnas mycket med den!" Säger jag och vrider mig till Rubens mamma.

"Jag tror inte det är min son som kör den..."

Jag öppnar bildörren och skyndar mig fram till den rullande bilen som stannar framför mig. Ett blont huvud sticker upp vid förarsätet och jag korsar mina armar.