Tempted Love

Tårar.

När jag och min syster var mindre brukade vi alltid hitta på dumheter tillsammans. I alla fall innan mamma berättade om hennes förflutna, om maffian, om Dewin, Liam och resten utav gänget. Jag antar att hela denna grejen också kan räknas som en utav "systrarna Archers dumheter". Men jag vägrar tro att en dumhet beskrivs som en gråtande sjuttonåring i famnen på hennes nittonåriga storasyster.

"Varför gråter du?" Viskar jag och kupar mina händer runt Violas blöta kinder.

"J-Jag vet inte. Allt är bara jobbigt." Flämtar hon och brister ut i mer gråt. Jag trycker hennes huvud mot min famn och håller henne tätt emot mig själv. Jag stryker hennes hår och hennes rygg. Försöker övertala henne att allt kommer bli bra genom tysta viskningar. Jag låter henne fylla rummet med tårar, fylla min axel med tårar. Vanligtvis skulle jag göra vad som helst för att få henne att sluta, men nu vill jag att hon ska gråta ut.

Det tar en stund innan hon slutar, innan det tystnar. Hennes bröstkorg åker sakta upp och ner. Hon skakar och jag trycker undan för att se på henne. Jag rynkar pannan, skannar henne, försöker lista ut vad som är fel. Men jag ser ingenting i hennes ögon.

"Vill du prata om det?" Viskar jag. Hon suckar, drar händerna över ansiktet och torkar bort hennes tårar. Sedan faller hon bak i sängen och suckar en gång till. "Vi måste inte om du inte vill, såklart." Förtydligar jag och sätter mig försiktigt bredvid henne.

"Nej, eller jo. Jag vill prata om det." Säger hon. "Men jag vet inte var jag ska börja. Allt, seriöst allt är bara så jäkla komplicerat och jag fattar knappt vad som händer. Det känns som om du har kontroll och vet precis vad du ska göra. Dessutom har du Ruben vid din sida. Jag brukade ha Dewin i alla fall, men..."

"Viola, jag har precis lika mycket aning som du. Jag vet knappt vad som händer, vad som ska hända eller hur vi ska ta oss ut, om...vi kan ta oss ut. Poängen är den att du inte är ensam, vi har varandra nu och du får inte sätta dig själv i sticket, för då måste jag dra ut dig. Och jag är redan fast. Jag har vart fast i sticket sedan jag blev kidnappad. Jag vet precis hur du känner. Men om jag tror att vi kan lösa detta, ta oss ur, återförenas med mamma och pappa, då hoppas jag att du kan tro på det också." Jag försöker att låta så mjuk som möjligt med rösten, men om jag lyckas...

Viola är tyst. Alltför tyst. Jag sneglar på henne och jag märker direkt hur hon stirrar upp i taket, mållös. "Han dog...rakt framför mina ögon. Och Liam dödade honom, Liam." Säger hon med skakig röst. Jag blundar, vågar inte se på henne. Vågar inte, vågar inte, vågar inte. Jag är rädd. För rädd. "Jag fattar inte hur han kunde göra så! Dewin, jag litade på honom, och så har han planerar allt i tydliga detaljer från hela första början. Jag skulle ha vetat. Jag skulle verkligen ha vetat, det var rakt framför ögonen på mig!" Hon svär. Svär igen.

Slår sig själv.
Två gånger,
Tre gånger.

"Sluta! Sluta slå dig själv! Du gjorde inget fel!" Ryter jag och greppar tag om hennes handleder. Nu är det hon som vägrar se på mig. "Du kunde inte ha vetat! Vi båda vet att Dewin är smart, och kall. Han kan förstöra allt i sin väg bara för att nå vad han vill. Han ville nå vår mor, vad ska vi göra åt saken? Han är död nu, släpp det! Du kunde inte ha vetat." Säger jag och släpper greppet runt henne. Hon möter min blick innan hon tittar upp i taket igen.

"Och sen dör nästan Ruben, framför oss alla." Viskar hon. Och fortsätter. "Och sen-för att lägga lite krydda på det hela-berättar hans morsa att hon har en hjärntumör och kan dö vilken sekund som helst. Precis när jag hade hittat komfort med henne, precis när jag kommit över Dewins blödande bröstkorg...precis efter jag fått träffa min syster igen. Allt är skit. Jag vill hem, jag vill sova. Och jag vill aldrig se Liam igen."