Tempted Love

Blod.

Alisons perspektiv:

Varje dag-den senaste veckan-har jag tänkt på min syster minst en gång. Jag tänker på hur hon mår, om hon tänker på mig, om hon vet var jag är, hur mycket information hon fått från polisen.
En flicka med knäna uppdragna till bröstet, ryggen tryckt mot bordet i entrén, blont hår som faller över hennes ansikte, ser exakt ut som Viola, hon får mig att tänka på henne för tredje gången idag.

Jag följer flickans blick när hon tittar bakåt och jag noterar snabbt att det är hon som skjutit på liv och död. En man står upp, med blod rinnandes från hans ben och ena handen. Han haltar medan han går, men snart är han framme vid bordet, och när han är det kommer han att skjuta flickan. Det suger i magen när jag fortsätter blicken mot blodfläcken på stengolvet en bit bort från den haltande mannen. En lite äldre man ligger totalt utslagen, nej, död, på marken. Han är skjuten i huvudet. Jag pressar tungan mot gommen i ett försök att hålla nere spyan på väg upp i halsen. Jag ser på flickan igen. Hennes ben slår mot stengolvet, hennes huvud slungas bakåt mot stammen på bordet. Viola?
Ett skott *pang.
Ett till *pang.
Jag reagerar först nu. Mannen som nyss haltade har nått fram till bordet, men han missade henne. Jag drar upp min pistol och riktar den mot honom.

"Skjut inte!" Skriker jag och släpper Rubens hand medan jag skyndar mig mot trappan. En stark hand greppar tag om min arm, jag slungas bakåt, Ruben drar pistolen ur mitt grepp. "Vad fan håller du på med?" Fräser han och ser ner på mig.

"Det är min syster!" Ryter jag tillbaka.

Ett skott *pang.

Jag svänger huvudet bakåt, Viola står upp, mannen ligger ner. Tårar rinner nerför hennes kinder och jag känner hur bröstet på mig slår. Hon ser på mig. Suget i magen kan lika gärna suga ur alla mina organ vid detta tillfället.

Ett skott *pang.

Jag vrider huvudet mot hållet jag hörde det smälla, vilket var bakåt. Ruben håller pistolen framför ansiktet, riktad mot min syster. Jag ser tillbaka på stället där hon stod, men på något vis är hon inte att se någonstans, hon har försvunnit. Ruben, han sköt henne nästan. Jag hoppas han missade. Men han sköt mot henne! Jag märker hur mycket jag svängt mitt huvud fram och tillbaka, men jag måste se om detta verkligen hände. Pistolen åker ner till Rubens midja och han spänner sin käke och ser på mig. Jag vill säga så mycket, jag vill skrika så högt, jag vill slå honom, tills han slår tillbaka.

"Det var min syster!" Får jag ut i ett skrik. Jag slår honom, en gång, två gånger, tre, fyra. Alla slag på bröstet. Han rör sig inte ur fläcken, han ser bara på mig. Fem, sex, sju slag. Vid åttonde slaget är hans händer runt mina handleder. Han stoppar dem precis framför honom, mellan oss. Tårarna strömmar från mina ögon. Mina ben viker sig och det enda jag känner är min svaghet som dränker mig sakta men säkert. Jag vill tro att jag är tillräckligt stark att jag håller mig uppe, men jag tror det är Ruben som drar upp mig till honom.

"Nej...nej...nej." Mumlar jag när han håller mig tätt intill sig. Jag är så arg på honom, jag vill att det ska vara han som ligger på golvet med blod flödandes ur hans huvud och ben, att han ska vara död, inte de två andra männen, Ruben.

"Jag hatar dig." Gråter jag mot hans axel.

"Jag vet." Svarar han och pussar mig på håret. Viola, hur mår hon, tänker hon på mig, hon vet var jag är, vad mer vet hon? Vad gör hon här? Vad gör hon här?