Tempted Love

Trygg.

Alisons perspektiv:

Jag tar emot den starka kramen från Viola efter att hon slängts sig på mig. Jag känner hur hon skakar mot min kropp, och att hon gråter mot min axel, att hon mumlar någonting.

"Vad sa du?" Ropar jag, även fast hon står precis framför mig. Jag släpper greppet runt henne och låter henne stå på egna fötter. Paniken och skriken i huset har förvärrats, för varje sekund som passerar blir någon pressad till att skada och döda efter Dewin fick två knivar i bröstet.

"Kan jag lita på dig? På Ruben? Och vem fan är det?" Viola pekar på Estelle.

"Du kan lita på oss alla! Jag berättar allt du vill veta så fort vi tagit oss härifrån, så fort vi är nånstans säkert, det är inte tryggt här!" Jag ser hur Violas ögon smalnar när hon sneglar förbi mig. En hand på min midja får mig att vrida på huvudet för att se vem som rör mig.

"Vi måste ta oss härifrån, det är många som är ute efter Viola och dig. Mamma och Estelle tar bakvägen, snälla följ efter dem!" Ropar Ruben. Jag nickar men ångrar mig direkt när jag försöker ta tag i hans hand, men han rycker undan.

"Vad gör du? Du ska väll med?" Frågar jag.

"Alison, jag måste ta hand om detta! Vem det nu var som kastade knivarna i Dewins bröst...jag måste ta reda på det! Snälla, gå! Jag kommer snart efter!"

"Nej! Jag lämnar dig inte! Du kan följa med ändå, jag tror säkert att någon berättar vem som dödade Dewin senare! Ruben, snälla, du kommer dö om du tar dig in i den folkmassan!" Säger jag. Han skakar huvudet åt mig och pussar mig på pannan innan han backar och nickar åt sin mamma. Sen känner jag hans mammas varma hand virad runt min handled medan hon drar mig efter sig själv och Estelle. Jag greppar tag om Viola och tappar sinnet om vart jag är. Allt jag ser är Rubens ögon på mina, medan han sakta försvinner bland alla människor, människor som vill ha honom död. Jag försöker ta mig loss, men greppet runt min handled är för stark, jag försöker andas, men jag kan inte.

Åh gud, det är nu jag dör...eller hur?

"Nej!" Skriker Viola och drar mig mot henne, tvingar Rubens mamma att följa med i rycket. "Jag vet vem som dödade Dewin!" Säger Viola. Jag vaknar till och ser mig omkring. När jag till slut ser vart Viola är märker jag hennes besvikna ansikte.

"Va? Varför sa du inget! Du-han...Ruben kan dö och du bara lät det hända?!" Snäser jag.

"Förlåt, jag-...det var Liam. Liam kastade knivarna, jag vet inte. Han- jag hade inte koll på att han skulle vara här, eller att han ens visste att jag och Dewin skulle hit. Allt bara...förlåt!" Vid detta laget har både Rubens mamma och Viola släppt greppet om mig. Det finns absolut ingenting som hindrar mig från att springa rakt in i huset igen, in i folkmassan och fram till Ruben. Absolut ingenting.

Mina klackar ekar i den lilla korridoren i huset, som ska leda mig in i rummet där Ruben ska vara. Ruben och alla andra som är sugna på att döda. Jag pressar händerna mot dörren och trycker upp den så hårt att jag nästan faller in i rummet.

Vad i helvete.

Folkmassan har lyckats blivit större. Trycket i rummet är som en ända stor fälla, och jag är på väg in i den. Varför ska jag ens göra detta? Jag kan lika gärna låta honom klara sig själv, jag vet att han kan det. Men ändå, jag vägrar. Om jag kan rädda honom, tar jag chansen och räddar honom. Flera runtom mig ropar mitt namn, andra tränger sin fram bland folket för att försöka ta sig fram till mig, för att skada mig, för att slå mig, för att döda mig. Jag duckar och undviker dem så gott jag kan, men jag hinner bara ta ett steg till innan min rygg läggs platt mot en hård bakgrund, en bröstkorg, och mannens armar är virade runt mig i ett hårt grepp.