Tempted Love

Nära.

Alisons perspektiv:

Jag slår mig ner på en stol i köket. Framför mig står Nate och Klara. Nate med en kamera framför nyllet och Klara som stöd, stöd för mig eller Nate...det är jag osäker på faktiskt. Till mitt höger-på stolen bredvid mig-sitter Ruben. Hans kostym har lyckats bli skrynklig efter att vi myste tillsammans i hans säng förut. Jag känner kinderna brinna av tanken, så jag sänker mitt huvud och försöker dölja rodnaden. En hand placeras på mitt lår. Hans hand.

"Är du redo?" Frågar han. Jag nickar svagt och tittar in i kameran, harklar mig och förbereder mig på ett samtal, inte en video.

När jag och Ruben låg i sängen ändrade jag mig. Jag vill inte lägga ut förslag till min familj, jag vill inte göra som dem. På videon Dewin skickade så sa han något i stil med att om jag inte är på mina föräldrars tröskel om tre dagar är jag död. Jag vill inte göra så. Jag vill inte säga: låt mig vara, döda mig inte, men kan vi vara vänner ändå? Kan vi bli en familj igen?...Så istället valde jag att vi ringer dem, diskuterar om huruvida vi ska göra. Det blir ett samtal.

"Hej, älskling!" Säger min mamma på andra sidan skärmen.

"Hej, mamma." Svarar jag och sväljer hårt. "Vi vill göra det enkelt för oss alla. Men jag vill bara börja med att fråga en grej."

"Okej! Fråga du, älskling." Säger mamma.

"Var du medveten om vad som sades på videon Dewin skickade till mig?" Hon tar ett djupt andetag och tar sin tid för att svara på min enkla fråga. Ja eller nej, tänker jag och slänger en snabb blick till Ruben bredvid mig.

"är du glad med honom...Ruben?" Säger hon istället.

"Mamma, svara på min fråga först! Var du medveten om vad som sades i videon Dewin skickade?"

"Ja, ja det var jag." Snäser hon. "Du vet, du och jag verkar inte vara jätte-olika ändå. Båda förälskade i maffia-män." Hon höjer ögonbrynet och spänner käken. Hon ska alltid vara sådär.

"Du och jag är två helt olika människor. Jag skulle aldrig hota om att döda mitt egna barn för att hon valt att gå sin egna väg, en likadan väg som du valde. Mamma, jag kommer aldrig komma tillbaka om du ska hota mig sådär! Hur fan kan du låta Dewin säga en sån sak till mig?" Fräser jag.

"För att skydda dig! Ska du bo med honom nu? Va? Bli kär, bli det! Se hur det går, se hur du blir som mig! Du är ung, ung och dum! Du vet inte vad du håller på med!"

"Miss Archer, jag tror att Alison vet mycket väl vad hon gör. Hon kom tillbaka till er-om du kommer ihåg-för inte jätte längesen. Men då hade ni Dewin i köket, ni glömde bort er dotter och fick henne att åka till mig igen. Din dotter är säker på sitt beslut." Ruben tar sig in i samtalet.

"Ruben Wellin, du har ingen rätt till att prata i detta samtalet!" Fräser mamma.

"Äsch, lägg på!" Säger jag. Klara rör sig mot knappen, men avbryts av min systers starka röst.

"Alison, kan du lyssna på detta bara." Säger hon. Jag sträcker fram min hand i en gest som får Klara att stanna.

"Hej, Viola." Säger jag när en siluett av min syster dyker upp på skärmen. Jag biter mig i läppen och sjunker ner i mitt säte.

"Hej, Alison." Ett svagt leende syns på hennes läppar, men det försvinner lika snabbt som det kom fram. "Jag ber om ursäkt, för typ allt, men lyssna nu! Minns du den natten på Hilson Bank? Du blev skjuten i ryggen, av ett skott som inte var menat till dig. Skottet avlossades från en pistol som Dewin Chambers höll i, skottet var menat till Ruben Wellin. Minns du kvällen i huset ni befinner er i just nu, kvällen när jag kom dit. Dewin hade gett mig order att inte skjuta någon, flera skott avlossades från Dewins pistol, skott riktade mot män som visste vart du var och hur vi kunde få tillbaka dig. Det hela började med ett brev, ett brev till mig från Dewin. Han skrev att han kunde hjälpa mig att få tillbaka dig till oss igen. Jag mötte honom, han hjälpte mig, och här är vi. Alison, Dewin har hjälpt oss, han har hjälpt mig, han vill att du ska komma hem. Kan vi bara börja om?"

"Viola, mamma, minns ni vad han har gjort innan det då?" Påminner jag. "Dödat min faster, krossat mammas hjärta, Liams hjärta! När jag kom hem den kvällen såg jag på er hur ni alla hade glömt det, glömt mig. Ni var allihopa fokuserade på Dewin, hur han har blivit 'så mycket bättre'!" Jag andas djupt. "Men har han verkligen blivit det?" Ruben lägger sin hand runt min och hindrar mig från att fortsätta.

"Såhär ska vi göra. Om ni attackerar oss, attackerar Alison, ser jag till att ni inte ser ljuset igen. Om ni vill ge varandra en chans till, lämna oss ensamma, då gör ni det mycket enklare för oss alla." Säger Ruben.

Fast det var ju inte så jag ville ha det. Jag ville inte lägga ut två förslag till dem, så att de skulle tvingas till att välja. Jag ville diskutera, samtala. Nu slutade det i pest eller kolera ändå.

Fan.

"Mamma!" Säger jag innan de lägger på. "Jag älskar er alla, men snälla, ni vill inte döda oss! Ni vill inte döda mig...Snälla, låt oss bara glömma!" Säger jag med tårarna i halsen. Ett klick ekar i rummet och skärmen blir svart.

Dem avslutade samtalet.

"Det räcker för i dag!" Ruben omfamnar mig och tar mig upp på fötter. Han tar mig runt midjan och leder mig till hans kontor.

Dem avslutade samtalet.

Vad händer nu?

Kommer dem döda mig ändå? Nej.

"Ruben?" Jag stannar upp och tvingar Ruben till detsamma. "Det skulle inte sluta såhär." Säger jag. "Tänk om, tänk om de dödar mi-"

"Det ska dem inte! Dem kommer inte hitta dig, och gör dem det har du mig, jag lovar att jag ska skydda dig! Men de kommer inte att hitta dig ändå, okej?" Ruben avbryter mig.

"Men hur vet du det? Hur ska dem inte hitta mig?"

"Vi ska åka hem till min familj. I Italien."