Tempted Love

Tillit.

Alisons perspektiv:

"Titta på mig!" Beordrar killen som jag fortfarande inte vet namnet av. Jag höjer min blick och ser på honom.

"Du har den, eller hur?" Pistolen? Ja, den har jag i byxkanten, men det säger jag inte till honom.

"Nej." Svarar jag. Han tar ett steg bakåt och ger oss ett avstånd på två meter.

"Alison, sluta håll på! Ge mig den."

"Jag har den inte!" Jag slår armarna på sidan av låren.

"Okej...Om du strippar, kommer du vara lika självsäker då?" Han tar sakta stegen framåt och nu är han så nära mig att hans andedräkt känns mot min kind. Be mig inte strippa, tänker jag. En hand slingrar uppför min höft och stannar vid min hals. Jag vägrar möta hans blick. "Säg mig Alison, kommer du vara lika självsäker?" Upprepar han. Jag blundar och skakar på huvudet. Hans hand om min hals lossar och åker ner till min höft igen. Han höjer ögonbrynet och borrar in sin blick i mig.

"Kom igen, visa mig var den är." Jag suckar medan jag greppar tag om min tröjas slut. Jag lyfter upp den och blottar min mage med pistolen i byxkanten.

"brava ragazza." Viskar han mellan tänderna medan hans hand greppar tag om pistolens skaft. Han drar upp den ifrån mig och jag drar ner tröjan igen. "Nästa gång, sätt den i bakfickan, laddad."

"Dra åt helvete." Säger jag.

"Följ med!" Han tar ett grepp om min arm som vanligt och för mig genom korridoren och nerför trappan. Mina bara fötter nuddar det kalla stengolvet på entrén och jag ber att vi snart är i ett annat rum. Vi fortsätter i en öppning och en korridor tills vi är framför en svart dörr.

"Detta huset är fan en labyrint!" Säger jag.

"Du lär dig!" Fräser killen.

"Hoppas jag verkligen inte, jag kommer vara ute härifrån innan jag ens sett varje hörn!" Han slänger en blick på mig innan han öppnar den svarta dörren och kastar in mig. Han tänder lamporna och går mot mig igen.

"Du tycker det är kul att ta saker från mig, va?" Frågar han. Killen går runt i rummet och jag studerar både honom och allt runtom (fem meter till tak, inga fönster på väggarna, bara ett stort från taket, inga möbler).

"Det är kul att göra dig arg." Han stannar och lägger armarna i kors.

"Hur länge har du blivit tränad?" Frågar han.

"tio år och fyra månader."

"Är du bra?"

"Bättre än dig!" Han flinar och släpper ner händerna bredvid höfterna. Han tar snabba steg mot mig och jag förstår vad som är på väg att hända. Jag drar ut händerna framför kroppen, slappnar av och viker lite på knäna för att sedan greppa tag om killens knytnävar i mina händer.

"Du slår som en kratta!" Säger jag och släpper hans händer.

"Åh, detta är bara början sötis!" Han slänger ett slag mot mig och jag viker kroppen bakåt. Kall luft flyger förbi mig där hans hand susade förbi. Jag rätar på mig och rynkar pannan.

"Din tur!" Säger han. Jag knäcker fingrarna i handen och rullar bak axlarna innan jag tar ett steg fram för att slå ett slag mot hans huvud, han dyker undan och då passar jag på att slå mot hans mage. Hans kropp går från att luta sig bak till fram innan jag hinner blinka.

"Kratta." Säger jag. Han lägger handen på magen och jag ser frustrationen skina i hans ögon. Nu är han tillräckligt snabb för mig så att jag inte hinner med. Första slaget undviker jag enkelt med att vrida huvudet bort från honom, men hans ben kommer svepandes mot mina fötter och jag hinner inte reagera innan jag slår ryggen i golvet och grymtar från botten av mina lungor. Jag tror både jag och han har glömt bort att jag har en skada i ryggen.

"Shit...jag glömde!" Killen kommer fram och sträcker ut en hand till mig. Jag kniper igen och tar emot den. Samtidigt som han hjälper mig upp på mina fötter får jag en flashback på när Liam och jag tränade tillsammans. Av exakt samma anledning som denna hjälpte Liam mig upp. Jag hade en skada i ryggen och behövde hjälp upp.

"Hur känns det?" Frågar killen och jag måste skjuta undan Liam ur mitt huvud. Jag skakar på huvudet.

"När får jag åka hem igen?"

"Alison, jag" han sväljer och sänker huvudet. "Hur känns det, behöver du läkare?" Jag blundar och skakar på huvudet.

"Jag mår bra, men jag vill hem."

"Jag kan inte hjälpa dig med det, Alison." Säger han och lämnar mig ensam i det mörka rummet. Jag tittar upp i fönstret och ser på himlen. Klarblå utan moln och bara några få fåglar flyger förbi mellan träden. Jag sväljer och går efter honom. I korridoren står det en man och kollar på mig.

"Vad?" Fräser jag. Han bara skakar på sitt huvud och jag fortsätter att följa efter killen. Jag ser en skymt av honom långt fram. Han tar ett höger och jag måste springa för att inte tappa bort honom. Jag tar samma höger som honom men så fort jag kommit runt hörnet ser jag honom inte. Jag verkar dock ha tur, det finns bara en dörr bland sofforna. Jag går fram till dörren och knackar.

"Kom in." Jag trycker ner handtaget och går in i rummet som verkar vara ett kontor.

"Vad vill du nu då?" Frågar han och skannar mig från topp till tå.

"I sjukhuset sade du att om jag svarade på dina frågor kunde du utgå från dem för att sedan bestämma hur länge du skulle behålla mig."

"Nej, jag sade att jag hade några frågor till dig som jag ville att du skulle svara på. Sedan sade jag att jag kommer ha ett besked om när jag kan släppa dig baserat på hur du svarar."

"Ja, samma sak!" Killen rullar bak sina ögon och sätter sig bekvämare i stolen. Jag fortsätter: "i alla fall. Vad är ditt besked? När släpper du mig?" Han ser upp i taket som om han funderar.

"Mitt besked är...aldrig."

"Aldrig?"

"Ja, aldrig!" Säger han och flinar.

"Vad fan sade jag på testet som gjorde att du ville behålla mig så fucking länge?" Fräser jag.

"Du sade faktiskt inte så mycket. Det var mest jag som tänkte på hur du behövs här."

"Va?" Jag ser på honom och höjer ögonbrynen.

"Vi fortsätter prata imorgon, okej?" Han ställer sig upp och går runt skrivbordet för att komma fram till mig.

"Nej, berätta nu!" Kräver jag och står still. Han skakar bara på huvudet och lägger handen på min nedre rygg för att föra ut mig. Jag vänder mig mot dörren och stänger den.

"Jag går om du säger ditt namn!" Jag trycker min kropp mot dörren och ser upp på honom.

"Envis."Han höjer ögonbrynet och ser ner på mig. Det ryser längst ryggraden när han böjer sig framåt. "Vi pratar mer imorgon." Dörren öppnas och jag suckar. Jag går ut och hör dörren stängas bakom mig.