Tempted Love

Förlåtelse.

Författarens ord:
Hej hörni!! Jag vill bara säga tack för alla läsningar och röster, det betyder otroligt mycket för mig att ni uppmärksammar det jag gjort<3 Jag vill också hoppas att er jul har vart bra (om ni firat) och att ni ser fram emot det nya året!! Om 2021 har varit ett sämre år för er hoppas jag verkligen att ni får ett bättre 2022, för ni är verkligen värda det! Gott nytt år<3

Violas perspektiv:

Ett finger petar mig på armen och hoppar till i sjukhusstolen jag råkat somna på. Jag ser på klockan på väggen, räknar ut att jag sovit i tre timmar, jag ser på Alison som blänger på mig oroligt, jag förstår att Ruben är vaken-baserat på Alisons utsmetade läppstift.

"Får vi åka hem nu...nu när han är vaken?" Frågar jag och håller inne min gäsp för att inte verka uttråkad.

"Hur visste du att han är vaken?" Alison rynkar på pannan och slår sig ner på den lediga stolen bredvid mig. Jag ser hur hon reagerar på det hårda träet på stolen, som om hon aldrig satt i en förut. Hur länge var hon egentligen med Ruben?

"...Gillar du honom?" Frågar jag och undviker hennes fråga.

"Vem? Ruben? Nej...nej, herregud. Jag hatar honom!" Jag ser rakt igenom hennes självsäkra ansikte, hon kan aldrig ljuga för mig, det har hon aldrig kunnat, och hon kommer inte kunna det i framtiden heller.

"Ditt läppstift överallt förutom dina läppar säger en annan sak."

"Vad menar du?"

"Jag menar att jag vet att du gillar Ruben, du är störtkär i honom, jag ser det! Du hade aldrig sprungit tillbaka in i huset för att hämta tillbaka Ruben om du hatade honom! Du hade aldrig gått in i sjukhusrummet ensam när du fick reda på att han hade vaknat, om du hade hatat honom...och du hade inte återgått till honom efter att du vandrat i två dagar för att komma hem igen...om du hatade honom."

"Jag är inte kär i Ruben Wellin, det är bara något du tror." Snäser Alison. Jag ser i ögonvrån hur hennes ögon rullar bak i hjärnan, jag undrar om hon hittar något vettigt där inne.

"Varför körde du honom till sjukhuset efter att han blev skjuten då? Du kunde lika gärna följt med Liam, åkt hem igen, till Sverige. Hade du hatat Ruben hade du gjort allt i hela din värld att lämna honom, tro mig, jag vet det!"

"Du vet ingenting!" Ryter hon. "Mycket har ändrats, Viola! Jag blev kidnappad, du jobbade med Dewin, jag blev hotad av vår egna mor...du-du sköt två killar, kastade kniv i Rubens blindtarm..." jag får upp bilden i huvudet igen, bilden på de två männen blödandes på marken. "Fan, Viola! Mamma gjorde allt för att vi inte skulle bli som henne, och se på mig nu! Visst, du kanske har sant då! Jag kanske gillar Ruben, men jag är inte stolt! Jag-jag skäms nästan! Det borde inte vara så här...du borde inte vara här!" Säger hon.

"Inte du heller! Vi borde vara hemma båda två, med mamma och pappa, utan Dewin, utan Liam, utan Ruben. Men nu är det inte så. Nu blev det på ett annat vis, och om jag ska vara ärlig så är jag glad att det blev så här. För jag får vara med dig, och det är det som är viktigast för mig." Jag tar ett djupt andetag och ser på henne. "Alison, jag har inte sett dig på jättelänge, du kidnappades och kom tillbaka, sen försvann du igen, sen hittade vi dig igen. Och alltså, jag tror inte att jag känt mig så här glad över att se dig igen någonsin...vilket låter lite hemskt, men det är sanningen! Jag har saknat dig, och om jag får träffa dig hemma eller på en fest eller mitt på gatan, spelar ingen roll, för det är fortfarande du!"