Tempted Love

Tur1.

Alisons perspektiv:

"Det är din tur nu."

Den senaste timmen har jag suttit och betraktat varje tjej och kille som frivilligt klivit upp på mattan för att slåss mot en annan individ. Och nu säger Ruben att det är min tur. Nu ska jag upp på mattan och slåss mot långa killar och starka tjejer.

"Ruben, jag kan inte slåss mot dem! Herregud, jag kommer dö då!" Säger jag och ställer mig upp. Jag ser mig omkring för att se till så att ingen hör mig. Ruben kommer mig närmare och flinar.

"Jag visste att du skulle säga det. Därför sa jag till dig nu, så att du om en kvart känner dig redo för att stå på mattan." Säger han.

"Vadå? Jag ska ändå slåss mot någon...fast om en kvart?"

"Ja. Följ med." Ruben vänder sig om och går iväg. Jag följer hastigt efter honom och passar på att slänga blickar fram och tillbaka mellan mattan och Rubens rygg. Två tjejer, båda väldigt erfarna står på mattan. Jag studerar deras slag och ansikten. Omöjligt att dem är äldre än Viola, tänker jag och ser på Ruben innan jag snabbt ser tillbaka på tjejerna. Tjejen med ljust hår slår ett slag direkt mot den andra tjejens huvud, hon träffar ett perfekt slag och får den andra tjejen att falla ner på marken. En man kommer fram och tar tag i blonda tjejens hand, sträcker upp den i luften och låter applåderna fylla rummet. Två medicinare kommer fram och bär bort den utslagna flickan. Jag spärrar upp ögonen och vänder tillbaka blicken till Rubens rygg. Han har stannat och jag är tillräckligt långt fram-och ofokuserad- för att gå rakt in i honom.

"Oj, sorry." Mumlar jag och ställer mig bredvid honom. Han flinar och drar sin hand längst min höft, låter den sedan hänga på min rygg medan han för mig till ett rum bredvid oss. Jag går in först och märker att en kvinna sitter på en bänk, men reser sig så fort hon får syn på Ruben.

"Hej, Maggan!" Säger Ruben och går fram till henne. "Detta är Alison, gör vad du nu behöver." Kvinnan kommer fram till mig och sträcker ut handen med ett brett leende på läpparna.

"Hej, Maggan heter jag. Ruben har bett mig att fixa ditt hår medan han ska prata med dig. Slå dig ner!" Hon pekar till bänken där hon satt förut. Jag följer efter henne till bänken och sätter mig med ryggen mot henne. Jag känner en borste i mitt hår som stramar ut mina hårstrån medan jag drar min uppmärksamhet till Ruben. Han har patrullerat fram och tillbaka framför mig i säkert en halv minut nu. Han är säkert nervös. Är han nervös?

"Alison, vet du vad det absolut viktigaste med dessa skizkamper är?" Frågar han och stannar upp.

"att...inte dö?"

"Ja, dels det. Men något ännu viktigare. Vet du vad jag snackar om?" Han ser på mig och slutar patrullera.

"Nej." Säger jag och blundar när Maggan drar till extra hårt med fingrarna sammanflätade i flätorna på mitt huvud.

"Du måste ha rätt form, rätt slag och rätt förberedelser, okej?" Ruben rör sig framåt och sätter sig bredvid mig på bänken. "Rätt form, ja, stå med böjda ben, lägg vikten på tårna, var på din vakt. Rätt slag, enkelt. Får du in slagen där de ska läggas klarar du dig. Rätt förberedelser. Har du nånsin sett en skizkamp innan? Eller boxningsmatch? Vad som helst." Frågar han.

"Ja, det har väll hänt."

"Vet du varför tjejerna helst ska undvika att ha höga tofsar?" Vi får ögonkontakt och jag-för första gången idag- ser att han verkligen är orolig. Orolig på riktigt.

"Så att motståndaren inte drar i ditt hår. Med låga tofsar eller flätor kan dem inte dra i det lika enkelt." Säger jag och djupnar ögonkontakten.

"Exakt. Får dem tag i håret kan dem enkelt få ner dig på marken-" Killen som stod på scenen förut kliver in i rummet och avbryter Ruben mitt i hans mening.

"Hallå, är ni klara? Ni måste ut nu. Nu, nu!" Säger han och skannar av Maggan. Jag känner hur hon drar sina händer över mina flätor och lägger sedan en lätt hand på min rygg.

"Klar! Iväg med dig nu. Och lycka till!" Säger hon. Jag ställer mig upp och möter hennes värmande leende på hennes läppar.

"Tack, Maggan!" Säger jag och Ruben med en mun samtidigt som vi rör oss mot killen vid dörröppningen. Killarna leder mig mot mattan med stenhårda blickar, blickar som antagligen dödar. Helt plötsligt stannar Ruben och jag märker direkt hur han har insett något.

"Hon ska ju fan byta om!" Säger han och tittar på mig innan han tittar på den andra killen. "Underhåll publiken, jag och Alison går och fixar med hennes kläder." Fortsätter han och tar min hand och drar mig efter honom. Vi skyndar in i samma rum som vi var i innan, han kastar ett par shorts och en tröja till mig, samt tejp till mina handleder. "Ta på dig det!" Säger han sedan och pekar till allt i min famn.

"Jaha. Vart? Du får inte se!" Säger jag och lägger ner kläderna på marken.

"Vadå? Är du skraj?" Först tar jag illa upp när han säger det, men när jag höjer blicken och ser på honom noterar jag hans växande leende och blir direkt smittad.

"Bara...vänd dig om eller nåt?!"

"Fine." Mumlar han och stirrar in i väggen efter han vänt sig om. Jag släpper ut en suck innan jag drar av mig min nuvarande tröja över huvudet och sätter på mig tröjan jag fick av Ruben. Snabbt drar jag av mig mina byxor och tar på shortsen så att Ruben inte ska vända sig om. "Är du klar?" Frågar han och ser bakåt.

"Hey, titta inte." Snäser jag. "...Ja, jag är klar." Han har det typiska, irriterande, jävla flinet på läpparna när han vänder sig om och ser på mig. Han nickar lite och ser ner i golvet innan han tar några steg fram.

"Behöver du hjälp med tejpen?" Frågar han och böjer sig ner för att ta upp rullen från marken.

"Om du slutar flina som en idiot, så absolut!" Han möter min blick och kommer mig nära. Hans värme nuddar snart min kropp och jag känner magen vändas ut och in. Jag får påminna mig själv att andas.

Andas, Alison.

Andas.

"Låtsas inte som om du inte gillar när jag flinar mot dig. Jag ser hur nervös du blir. Ge mig din hand." Viskar han.

Andas.

"Ruben-"

"Shh! Ge mig din hand." Han avbryter mig. Jag lutar huvudet åt sidan medan jag sträcker upp min hand till hans. "grazie." Mumlar han och drar ut en bit tejp som han fäster på min handled. Vid varje liten beröring han ger mig ryser det till på armen.

Andas.

"Var inte nervös, Alison." Viskar han. För ett ögonblick tror jag att han syftar på hans beröring, att det är den som gör mig nervös. Men sedan fortsätter han: "du kommer klara dig utan problem på mattan. Tänk bara på vad jag sa förut. Bra form, bra slag och bra förberedelser." Hans ögon möter mina för ett ögonblick, men sedan sänker han blicken igen och tejpar min andra handled.

"Tack, Ruben." Säger jag när den sista tejpbiten sätts fast på min hud. Han ler snabbt och lägger tejpen på en bänk innan han kommer fram till mig igen, för mig ut genom dörren.

Andas, Alison. Nu gäller det.

Jag ser honom. Mannen, MANNEN, jag ska möta. JAG. Jag ska möta honom. "Du måste fucking skoja med mig!"

"Nope." Säger killen bredvid mig, som också puttar in mig på mattan.