Tempted Love

Siluetter.

Violas perspektiv:

Jag har stirrat på skärmen hängandes på väggen tillräckligt länge för att bara kunna se siluetterna av människor som rör sig på den. I tjugosex timmar har absolut ingenting hänt, för tjugosju timmar sedan lyckades vi få tillgång till Rubens övervakningskameror, och sen dess har absolut ingenting hänt. Jag har inte ens sett Alison på skärmen en enda gång...inte Ruben heller.

Dewin sitter bakom mig, runt bordet, och studerar en annan skärm. Vi har nämligen räknat ut att Alison och Ruben måste ha åkt någonstans, och att det är därför vi inte kan se dem på övervakningskamerorna.

"Jag har hittat dem." Säger han. Hastigt flyger jag upp ur soffan och skyndar mig fram till bordet där Dewin och mamma nu sitter. Jag häver mig över Dewins axel för att kunna se på iPaden mer tydligt. Helt riktigt. Han har hittat dem. "Se här, pilen pekar på Rubens föräldrars hus, i Napoli, Italien."

"Hur fan..." Säger jag.

"Jag sökte upp Rubens efternamn, hittade hans farsa, gick djupare in i informationen och hittade vart han bor, jobbar och lever. Enkelt." Förklarar Dewin. Jag får inte fram några ord. "Vi får dock vara förbereda på att de lever rikt. De har säkert massor med anställda som vi måste ta oss igenom innan vi kan ta oss till Alison."

"Men hur tar vi oss till Italien?" Frågar jag.

"Jag kan leta biljetter till flyg som avgår så snart som möjligt!" Säger mamma och skyndar sig till hennes mobil.

Vi ska verkligen göra det här.

Rubens perspektiv:

Jag öppnar dörren och smyger fram till sängen där Alison tyst sover. Hennes långsamma andning mot täcket och hennes värme som strålar från hennes kropp får mig att vilja krypa ner bredvid henne. Men jag gör det inte. Jag ska ge henne tid. Jag stryker undan håret från hennes panna och fäster det bakom hennes öra.

Hon är så vacker.

"Alison, är du vaken?" Viskar jag och hukar mig så att jag kan se henne bättre.

"Mhm." Mumlar hon utan att röra på sig en fläck.

"Jag måste fråga dig en grej."

"Mhm."

"Kan du vakna till då? Och svara mig ärligt?" Frågar jag och flinar åt henne. Sakta öppnar hon hennes ögon bara för att stänga dem snart igen. Hon gäspar och sträcker på sig i ett försök att piggna till. "Ali?" Viskar jag. Hennes ögon spärras upp och fäster sig på mina. Hon ser på mig som om hon glömt att jag var här eller att jag är någon inkräktare som tagit sig in och väckt henne. "Shh, ta det lugnt!" Säger jag och lägger min hand på hennes arm. Hon blinkar några gånger och smäller sedan bak huvudet på kudden igen.

"Kommer du ihåg vad jag sa i går?" Frågar hon och tittar upp i taket.

"Beror på."

"Det där med tid." Hennes ögon träffar mina. "Kan vi låtsas som om jag aldrig sa det, för jag vill verkligen att du- eller alltså, du sa att du ville fråga en fråga, visst?" Jag nickar. "Ja, kan du typ, ligga här när du ställer den? Men vi behöver inte glömma att jag sa det för alltid, jag kanske ångrar mig eller nåt. Men snälla?" Säger hon. Jag är tyst en stund och försöker lista ut om hon verkligen sa det jag tror att hon gjorde.

"Bara...ligga bredvid dig en stund?" Frågar jag.

"Mhm?" Hon tittar undan för att dölja osäkerheten i hennes ögon. Jag ställer mig upp och sneglar ner på henne.

"Ger du mig plats då?" Ett litet flin drar sig i Alisons mungipor och hon vrider på sig i sängen och ger plats för mig bredvid henne. Jag lyfter upp täcket och sjunker sakta ner i madrassen som drar oss närmare varandra. Alison lägger sig på rygg bredvid mig och vrider hennes huvud mot mig.

"Vad var det för fråga du ville ställa?" Frågar hon. Jag ser på henne och sen på taket.

"Om du saknar ditt hem. Om du vill att jag ska köra dig till flygplatsen, boka en biljett åt dig. Vill du hem, Alison?" Säger jag och tittar på henne.

"Vad får dig att vilja tro det?"

"I går. Jag sa riktigt dumma saker och jag är ganska säker på att du är arg på mig, och om jag ger dig möjlighet till att åka hem, tror jag att du tar den?"

Hon kommer mig närmare och lägger en hand på min bröstkorg. "...Får jag?" Jag nickar och sedan är hennes huvud på min axel och hennes ben korsade över mitt. "Ja, Ruben, du sa dumma saker i går...och det sårade mig, på riktigt. Men sanningen är den att jag känner mig trygg med dig ändå. Ibland kan det vara så illa att jag känner mig dragen till dig, att jag behöver vara med dig för att kunna andas. Och ibland kommer du väll göra mig arg, precis lika mycket som jag kommer göra dig arg. Men så är det väll. Jag valde att åka tillbaka till dig...få mig inte att ångra det beslutet." Säger hon och rullar av mig så att hon ligger med ryggen mot mig. Lugnt och stilla ligger jag kvar och ser på henne. Jag studerar henne inte länge innan en kedja runt hennes hals fångar min uppmärksamhet. Den salviagröna stenen hängandes på kedjan glänser fortfarande lika mycket som innan.

"Du behöll den?" Frågar jag och drar mina fingrar över den.

"Vadå?" Hon vrider på sig och låter stenen smidigt glida på kedjan så att hon kan se den när hon vänt sig om. "Ruben, jag har aldrig tagit av den." Viskar hon och ser på stenen.

"På riktigt?"

"Ja...på riktigt." Jag kan inte hålla inne leendet längre.

"Den passar dig!" Jag stirrar på hennes ögon och väntar på att hon ska se tillbaka på mig. Jag ser hennes mungipor röra på sig, och snart är ett leende på hennes läppar.

"Jag har inte haft den jättelänge." Skrattar hon och ser på mig. "Och du har inte gjort mig så arg att jag vill ta av den."

"Äsch, försök inte skylla på något annat, du har behållt den för att du gillar den!" Säger jag och låter stenen falla mot hennes hud efter jag släppt den. "Kom nu, vi ska äta." Säger jag.