Tempted Love

Mission impossible.

Violas perspektiv:

Jag tvättar ansiktet, händerna och hela kroppen. Jag gnuggar tills min hy nästan bränns av. Blodet rinner ner i avloppet, men ändå känns det som blodet från de två männen jag dödat i natt och de tre jag skadat sitter klistrat på mig. Det sitter som en påminnelse om vad jag gjort, som säger att jag kommer leva med detta tills jag dör. Men jag vill inte att jag ska leva med det tills jag dör, jag vill inte att mitt namn ska sägas när någon pratar om vem som dödade de två männen, för jag vill säga att det inte var jag. Det var inte jag. Fast jo, det var ju du, Viola, det var du!

"Flinga, kom ut nu." Ber Dewin.

"Jag skulle inte följt med." Gråter jag och låser upp dörren. Handtaget trycks ner och sedan är dörren vidöppen. Framför mig står Dewin, han ser på mina händer och slickar sig runt läpparna.

"Det är okej, flinga...det är okej." Han tar mina händer i sina, kramar om dem innan han kramar om mig. Dewin är alltid varm, jag behöver påminna mig om vem han är ibland, att han inte är min vårdnadshavare, att han bara är en kompis för nu. Så fort vi tar tillbaka Alison så kommer jag inte vilja höra mer om honom, då har jag gjort det jag skulle, då är han en främling igen. "Du gjorde bra idag, du gjorde det du behövde, kom ihåg det!" Han stryker min rygg, tröstar mig.

"Men jag dödade dem..." snyftar jag.

"Jag vet, jag vet flinga. Ibland gör man saker man kommer att ånga, det är okej. Om jag kunde snurra tillbaka tiden hade jag hjälpt dig, låtit dig springa iväg, ta över allting själv. Men andas djupt, det är över nu." Jag lyssnar på honom, tar några djupa andetag och försöker skjuta undan minnena från förut i ett fack långt bak i minnet.

"...Hon såg så trygg ut." Mumlar jag mot Dewins bröstkorg. Han drar undan och håller mitt ansikte i hans händer.

"Vem då?"

"Alison, hon såg trygg ut med Ruben." Jag har tänkt på det mycket, sedan jag såg henne i alla fall. Tänk om hon vill vara kvar hos Ruben, tänk om hon inte vill ha min hjälp. Hur ska jag veta det?

"Säg inte så! Din mamma var trygg hos mig, men hon förtjänar så jävla mycket bättre, jag önskar varje dag att jag aldrig hade kidnappat henne. Nej, flinga, hon må vara trygg men att ta tillbaka henne är det bästa vi kan göra för din syster!" Dewin släpper mitt ansikte och är på väg ut ur badrummet.

"Fast tänk om hon är som min mamma då?" Jag blundar och försöker trycka bak tårarna bakom ögonlocken. "Tänk om hon är som mamma och blir kär i honom, så som mamma blev kär i dig? Hon skulle hata mig om jag tar henne ifrån honom! Kärlek är allt för min syster!" Fräser jag och låter en tår falla. "Min mamma pratade mycket om dig, mycket! Hur hon älskade dig, fortfarande gör ibland. Hur hon hatade dig, fortfarande gör ibland. Jag vill inte vara den som tar ifrån allting från allt och alla just nu, det räcker med livet på de där två männen!" Fortsätter jag.

"Älskar hon mig fortfarande?" Mumlar Dewin.

"Jag vet inte! Hon pratar om dig, du var hennes första kärlek för fan, klart att det är svårt för henne att-"

"Första?" Dewin avbryter mig. Fan, säger jag för mycket?

"Äsch, skit samma!" Jag går förbi honom men stannar när hans hand är runt min arm.