Tempted Love

Spänning.

Jag får tänka på det? Sade jag verkligen det till honom? Jag vet att jag inte kommer behöva tänka på det, det är ett nej och kommer förbi det tills jag dör. I stunden var det bara så svårt att få ut orden: nej, jag vill inte!
Att inte behöva riskera mitt liv, eller någon annans, egentligen inte göra något över huvud taget, och att rädda min syster från Dewin...det lät lovande. Fast vad händer sen? Vad händer när jag tagit tillbaka Viola? Kommer jag att få lämna hur enkelt som helst, återgå till mitt normala liv? Jag tror inte det.

Jag har duschat precis, nu sitter jag nersjunken i sängen och försöker hitta ord och meningar jag kan säga till Ruben-som innehåller: nej, jag vill inte gå med i din maffia. Men det är svårt, det är svårt att hitta en mening, det känns som om jag gör ett misstag av att säga nej. Tänk om Viola verkligen behöver min hjälp men jag vägrar hjälpa henne för att jag inte vill vara med i en maffia. Löjligt.
Jag hoppar till av knackningen på dörren men hinner inte ta ett till andetag innan jag vet vem som står utanför. Hon har nämligen kommit in redan.

"Vad gör du för nåt?" Frågar Klara och slänger sig i min säng så att jag sjunker upp en bit.

"Hej på dig också! Jag mår bra, tack för att du fråga'." Säger jag för att reta henne över att hon inte ens sade hej till mig.

"Men ah! Jag trodde vi kunde slippa sånt 'gulligull', du och jag känner varandra nu...typ. Hej är ett tråkigt ord dessutom. Jag frågade dig i alla fall vad du gör!" Hon rullar runt så att hon ligger på rygg. Hennes fingrar sammanflätade på magen medan hennes blick stirrar upp i taket. "Jag har saknat dessa sängar, dem är så mjuka." Mumlar hon och släpper ut ett andetag och blundar.

"Är du glad över att vara tillbaka?"

"Mhm. Jätteglad faktiskt. Visst, detta är en jobbig jävla grej att ta sig in på, men det är fortfarande fett värt det. Ruben gör allt för sina män, får dem att känna sig hemma och sånt. Har han frågat om du vill gå med ännu?" Hon ger ögonkontakt med mig och höjer ögonbrynet. Jag lägger mig ner och suckar.

"Ja, det har han. Fast jag vet inte vad jag ska göra av med erbjudandet." Ljuger jag. Jag vet exakt vad jag vill, men jag vill se vad hon tycker.

"Ja okej. Har du någon aning om vad du vill, eller är det helt blankt?"

"Blankt." Ännu en lögn.

"Men du vet, för mig, hade det vart as najs om du gick med. En till tjej hade absolut inte skadat." Klara flinar och rullar runt tillbaka på magen. Hon lägger sitt huvud i hennes händer. "Men helt klart, det är upp till dig!" Fortsätter hon och väntar på att jag ska säga något. Min dörr åker upp igen, Ruben kliver in och håller ut sin hand mot Klara.

"Ut. Jag och Alison vill vara ensamma!" Säger han.

"Vill vi?" Frågar jag. Klara sätter sig upp i sängen.

"Men what the fuck? Första gången du tar hit en tjej och jag blir vän med henne, så skickar du ut mig? Nej, jag stannar! Allt du säger till henne kan du säga till mig med!" Klara slår armarna runt varandra över bröstet. Hon sitter som en fyraåring som inte fått glass även fast hon bett snällt.

"Klara, ut!" Ruben pekar mot dörren och stirrar in ögonen i hennes. Hon suckar och rullar bak hennes ögon, flinar åt mig innan hon försvinner och smäller igen dörren bakom sig. Precis då kommer Ruben fram till mig, drar i mina ben så att jag kommer till kanten av sängen, sätter mig upp och trycker hans kropp mot mig mellan mina ben.

"Gör du?" Frågar jag och skannar hur nära han är mig.

"Käften, Alison. Tyst, snälla!" Jag spärrar upp mina ögon. Vad har jag gjort för att han ska vara så bedrövligt sur på mig? "Jag vill att du svarar mig nu." Fortsätter han och kommer ännu närmare.

"Ruben, för i helvete! Vad gör du? Varför så arg?" Han rullar bak huvudet och blottar hans ådriga hals.

"Du verkar inte fatta, Alison." Hans ögon möter mina. "Jag kan inte låta dig bo här så länge du inte gör någon nytta." Fortsätter han. "Väljer du att gå med, får du leva. Vill du bli släppt, lycka till med att ta dig ut härifrån levande." Ett litet flin sprids på hans läppar.

"Vad är det för fel på dig? Va? För bara några dagar sedan sov du med mig i dina fucking armar och nu vill du döda mig?"

"Alison, svar. Nu."

"DU KAN SVARA MIG!" Jag ställer mig upp och puttar bort honom från min kropp. Jag känner hur ilskan inom mig viskar till mig att jag ska skrika på honom tills hans öron åker av. Ruben spänner sin käke och ser bort innan han tvingar sig själv att möta min blick igen.

"Rör mig igen, Alison. Se vad som händer-" jag drar snabbt upp handen mot honom, puttar honom i magen och rör honom innan han avslutar sin mening. Han tar grepp om min hand, snurrar mig så att jag slår ryggen mot hans stabila kropp, virar hans armar runt min midja, snurrar mig igen och slänger upp mig i hans famn innan han kastar mig mot sängen. "Rör mig igen." Säger han och tar ett steg fram för att nå kanten av sängen. Jag ålar mig framåt i sängen och sparkar bak mitt ben som direkt hamnar i Rubens händer. Han drar bak mig, trycker ner min kropp i sängen. Ruben fäster mina händer bredvid mina höfter och trycker skrevet mot mina baksida lår.

"Släpp mig!" Fräser jag från botten av mina lungor.

"Alison, om du kommer ur mitt grepp får du gå levandes. Gör du inte det, då är du min." Jag känner att han spänner greppet han har runt mina händer, samt trycker sin kropp hårdare mot mig.

"Det är orättvist!"

"Okej. Försök komma ur mitt grepp." Jag försöker rulla runt, men blir direkt nertryckt hårdare vilket hindrar mig från att ens lyfta höften. Jag försöker dra upp min arm, går inte. Jag trycker höften mot hans skrev och försöker få honom att backa, går inte heller. Vänta. Om jag lyfter mina fötter, trycker dem mot hans midja, får honom att backa, kan jag enkelt sätta mig upp och komma ur hans grepp. Jag gör det. Mina fötter åker mot hans midja, jag pressar dem hårt mot honom, får honom att backa. Jag vrider på mig men han är snabbare än vad jag tror. Han är över mig nu, med hans höft pressad mot mig mellan mina ben, mina händer fästa över huvudet. Om jag inte kommer ur hans grepp 'är jag hans', tänker jag. Tårarna bildas i mina ögon, hans grepp runt mina armar har värkt så mycket att jag har velat skrika, känslan att vara fast har fått mig att vela gråta, och nu gör jag det. Jag är fast, och jag gråter.

"Alison?" Greppet runt mina armar lossnar. Jag drar mina händer till varandra, ser på dem med suddigt synfält. "Fuck, förlåt. Förlåt." Ruben pressar sina händer på min rygg, lyfter upp mig så att jag sitter upp. "Alison?"

"Fuck you!" Gråter jag och tittar upp i taket.

"Vänta, jag hämtar is!"

Är jag hans nu? Jag kom inte ur greppet, så är jag hans nu? Ruben gick ut ur mitt rum, jag kan fortfarande ta mig härifrån. Fort var jag uppe på mina fötter, framme vid min sovrumsdörr. Jag tittar ut, ser ingen. Springer i korridoren och nerför trappan. Det kalla stengolvet chockar mig, men jag fortsätter. Ytterdörrens handtag är i mina händer, jag pressar ner det och öppnar dörren.

Jag är ute. Jag är fri. Spring, Alison.

———————————————————————

Författarens anmärkning:
Ber om ursäkt för dålig uppdatering!! Hade mycket i skolan och fullt upp med saker inom familjen. Hoppas det är lugnt, här får ni ett nytt kapitel<33