Tempted Love

Avslut.

"Gör du det...dödar jag dig!" Säger Ruben. "Jag lovar, jag dödar dig om du ens kommer nära mig!"

"Åhhh...så läskigt!" Hånar Viola och sträcker upp händerna i luften som om hon skulle kapitulera från köket.

"Vad gör ni?" Frågar jag och lutar mig mot väggen.

"Han hära'", säger Viola och pekar på Ruben."...försökte skjuta mig enbart för att jag rörde hans hår." Säger min syster och korsar armarna över bröstet.

"Gjorde jag inte alls! Jag sa bara att om du rör mitt hår igen dödar jag dig." Säger Ruben och blir tyst, sneglar på mig sen Viola. "...och riktade pistolen mot din tinning, men asså det var ju bara ett skämt! Jag skulle inte skjuta dig. Jag kanske skulle kastat en kniv i din mage som revansch mot vad du gjorde mot mig för nån månad sen istället...men inte skjuta dig!" Ruben sätter sig på en stol runt köksön.

"Din pojkvän är galen." Säger Viola och går förbi mig. "Ditt hår är fult ändå! Jag ångrar att jag ens rörde det! Mina fingrar är säkert äcklade efter att ha känt på ditt äckliga, fula, tråkiga, gardin-liknande, finger-torterande, syre-slukande..." hon försvinner långt in i huset så att jag inte kan höra henne längre. Jag skrattar till och ser på Ruben, vars ansikte inte är lika tillfredställt som mitt.

"Vad var det där om?" Frågar jag och sätter mig bredvid honom.

"Din syster är galen." Suckar han och lutar sig mot mig.

"Jag är ganska säker på att hon sa samma sak om dig." Mumlar jag och kysser hans panna.

"Då är du också galen." Ruben virar in sina fingrar i mitt hår, pressar sin handflata mot mitt bakhuvud och kysser mina läppar mjukt. Han kysser mig som om han aldrig smakat mina läppar innan. Sen lossar han på våra läppar och lutar hans panna mot min. "Jag älskar dig." Säger han.

Och jag fryser till is.

Jag fryser fast i stolen och vågar inte röra på mig. Tänk om han känner att jag stelnade till! Rör på dig, Alison. Men jag kan inte! Jag är helt stum. Sa han verkligen det jag tror att han sa? Menar han det verkligen?

Skulle jag mena det om jag sa det till honom?

Åh, Gud.

Min förvirring stoppar honom inte från att kyssa mig igen. Han möter mina läppar, kysser mig och vågar inte dra undan.

Så jag gör det åt honom.

"Ruben." Viskar jag och blundar.

"Förlåt. Det var inte meningen att säga det om du inte känner samma sak tillbaka! Vi kan vänta, jag kan vänta." Säger han och kupar mitt ansikte i hans händer. Jag öppnar ögonen och ser på honom, absorberar hans skönhet in i min hud.

"Ruben." Säger jag igen.

"Förlåt mig." Han drar undan.

"Ruben!" Jag höjer min röst och drar honom mot mig. Vi är nära varandra igen. "Lyssna på mig." Säger jag och tittar i hans ögon. "Jag tror...att jag kan älska dig också." Viskar jag och sänker blicken.

Jag tar ett djupt andetag innan hans läppar är mot mina igen. Han kysser mig så hårt, så passionerat, så längtande. Allt. Allt på samma gång.

Och jag vill verkligen inte att det ska ta slut.

Men då drar han undan.

"Sanningen...Alison, är att jag är så äckligt kär i dig att jag tror att jag spricker. För det är du jag vill spendera mina sista timmar och mina sista andetag med." Han andas in och tittar upp i taket innan han möter min blick igen. "En dag ska jag sätta en ring på ditt finger, och du ska bära den som om du aldrig kommer att se något så vackert igen." Och han kysser mig igen. Han lyfter upp mig i hans famn och bär mig till vårt sovrum.

Och jag inser-först nu- hur denna mannen kommer att bli min död.

Och jag är inte en gnutta arg över den insikten.