Tempted Love

Pajas.

Storlek betyder verkligen ingenting i detta ögonblicket. Jag var helt säker på att mannen skulle slå ur mig medvetandet efter ett slag, men sedan fick jag ögonkontakt med Ruben. Det fick mig att börja tänka på vår konversation innan.
'Rätt form, rätt slag och rätt förberedelser'

Jag böjer på mina knän och lägger min vikt på tårna. Inväntar på att mannen ska slå första slaget. Jag vill verkligen att han ska slå mig. Dels så att jag kan bevisa att jag kan detta, men också för att visa mig stark. Starkast till och med.

"Slå då!" Ropar en mörk röst från publiken. Jag ser på mannen framför mig och jag märker att han reagerar på orden. Han börjar hoppa till och sedan är hans hand i luften, på väg mot mig. Jag viker undan och suckar av lättnad. Äntligen är första slaget undan. Nu är det bara fokus på att få hans huvud på mattan.

Snabba steg framåt, kvicka slag flygandes förbi, flämtar från publiken, men inga slag som träffar honom. Det värker i min sida, mannen fick till ett slag rakt vid revbenet.

Fuck.

Jag kippar efter luft och jag vet att han kommer ta vara av min skada. Därför lägger jag en hand på revbenet och rör mig framåt, duckar och undviker hans händer flygandes mot mig. När värken från mitt revben börjar lätta släpper jag min hand fri och kastar ut den framför mig, träffar mannen på hans tinning och får honom att falla rakt ner. Hans huvud är på mattan.

"Alison Archer allihopa!" En annan man tar sig in på mattan och greppar tag om min hand, drar upp den i luften och bevisar till alla att jag var bäst. Plötsligt känner jag mig som tjejen jag betraktade förut, hon som slog en tjej medvetslös, hon som inte kunde vara äldre än min syster. Undra om hon träffade tjejen i tinningen, precis som jag gjorde.

Är det över?

"Jag upprepar: Alison Archer, vinnare!"

Jaha. Vinnare?

"Är det över?" Jag vänder mig till mannen som håller i min hand. Han nickar och vänder sin uppmärksamhet till den utslagna mannen vid sina fötter. Jag känner att morgonens frukost är på väg upp i min hals. Jag sväljer och andas men märker direkt att andningen gör det värre.

"Alison!" Ropar någon. Jag vrider huvudet till rösten, men mitt synfält är suddigt och jag kan inte se vem som står bredvid mig. Jag blinkar om och om igen. "Alison?" Jag andas ut, fokuserar på att hålla spyan i halsen. "Alison, för i helvete!" En hand greppar tag om min midja, för mig av mattan. Så fort mitt huvud nuddar det hårda bröstet vet jag att det är Ruben.

Det är svårt att missa hans parfym.

"Ruben?" Säger jag.

"Är du okej? Vi åker hem nu....din syster är här, med Dewin."

VA?!

Violas perspektiv:

Hon vann.
Klart hon vann, det visste jag att hon skulle.
Men hon slog honom medvetslös.
Fast, vem är jag att döma, jag är värre än henne. Jag skakar bort minnena av de livlösa kropparna på det kalla stengolvet i Rubens absolut för stora hus.

"Där! Ruben har henne." Säger Dewin och försvinner bland folkmassan. Jag hinner se honom innan den svarta kostymen på hans kropp smälter in bland alla andra. Jag bär exakt likadana kläder (fast de sitter lite bättre på mig), tekniskt sätt är jag och Dewin nästan identiska idag, bara att mitt blonda hår är utsläppt och Dewins, ja, det är kort och mörkt. Det är väll det enda som skiljer oss åt.

Jag tar snabba steg in bland alla folk, puttar undan män dubbelt så stora än min storlek, tjejer knappt äldre än tio. Herregud, vad är detta för ställe, tänker jag medan jag hör en tung betongdörr smällas igen. Jag lägger min hand på midjan, känner pistolen tätt emot mitt skinn. Jag ser runtomkring mig.

"Vi tappade henne." Säger Dewin.

Fan, fan, fan.

Jag kliar mig på ögonbrynet och rätar på kroppen. Ser henne gå genom en betongdörr.

"Nej, där, där, där, dörren!" Ropar jag och pekar mot henne, samtidigt som jag springer och har Dewin efter mig. Jag drar upp pistolen ur hölstret och spänner ögonen på henne. Plötsligt stannar dem, båda två, Ruben och Alison stannar. Hon söker sin blick runtomkring sig, men hon blir snabbt upplockade av Ruben igen. Han hinner bara lyfta henne ett steg innan hon reagerar och slår honom på käken. På grund av hans smärta släpper han sitt grepp runt min syster och låter henne stå på sina egna fötter.

Jag trodde att när Alison skulle se mig igen, skulle hon ha glädje i ögonen. Kanske till och med längtan, eller sorg, sorg för att hon saknar mig, sorg för att hon älskar mig så mycket, sorg för att hon känner sig besviken. Vad som helst. Men när våra ögon möts igen...ser jag bara ilska. En ilska som får mig att stanna och sträcka ut handen bredvid mig för att hindra Dewin att fortsätta mot henne. Alisons ögon smalnar och hon ser på mig som vilket annat monster som helst. Jag försöker lista ut varför hon ser på mig så här. Men det är svårt att komma på en anledning.

Vad har jag gjort som är fel?

Jag studerar henne djupare, ser på hennes tröja och shorts, tejpen på hennes handleder, de absolut perfekta inbakade flätorna i hennes blonda hår, den arga blicken. Det tar mig en stund innan jag ser att hon inte ser på mig. Hennes ögon har äntligen fått tillbaka sin form, hennes ögon är runda igen. Hon ser på Ruben-som verkar vara irriterad över slaget på käken-och nickar smått, innan hon ser tillbaka åt mitt håll. Det är då jag märker hur hennes blick är lite ovanför mitt huvud...på Dewin.

"Alison!" Ropar jag och försöker få henne att se på mig-inte Dewin. "Alison! Alison Archer!" Mina fötter rör på sig, jag tar mig framåt och från sida till sida. Allt för att ta mig närmare henne. "Alison!" Jag skriker så att alla hör. "Alison!" Min kropp slår i en stark och lång man. Mitt huvud börjar bulta och jag trycker mina fingrar mot tinningen i ett försök att lätta på smärtan. "Alison." Viskar jag och blinkar för att se tydligare.

"Vi får hitta henne någon annanstans." Jag omfamnas av Dewin som bär mig ut genom lokalen och vidare till bilen parkerad utanför.

Alison.