Tempted Love

Kylan.

Jag och Alison sitter kvar i bilen medan vår chaufför går ut och öppnar min dörr. Jag ser på huset innan jag ser på Alison.

"Stanna med mig hela kvällen. Om du måste gå någonstans, säg till, du får inte lämna mig, okej?" Hon ser förbi mig och stannar blicken på huset. Hon nickar sakta.

"Ge mig din hand." Ber jag och sträcker ut min hand framför Alison. Hon hesiterar med att lägga sin hand i min, men när hon hör chauffören sucka utanför möts våra händer. Hon är kall. Jag slänger henne en blick innan jag kliver ur bilen med henne efter mig. Vi stannar en stund och jag noterar att vi inte är ensamma. Jag ser snabbt på Alison för att försäkra mig om att hon inte ser det jag ser. När jag får ögonkontakt med Dewin stärker Alison greppet hon har runt mig hand. Fan, hon såg honom. Hon försvinner bakom mig och jag vänder mig om.

"Alison?"

"Nej, nej, nej." Upprepar hon medan hennes blick flyger runt.

"Jag låter honom inte komma dig nära. Stanna med mig bara!"

"Nej, jag vill hem! Jag vill inte vara här, jag vill inte ha på mig denna jävla klänningen, jag vill inte vara med dig, jag vill inte se Dewin...jag vill hem!" Hon ser på bilen när hon hör hjulen mot asfalten. Den börjar köra iväg och jag ser paniken strömma in i Alisons ögon. Hon släpper min hand och det känns som alla organ inom mig slutar fungera, som om de flyger ur min kropp, eller som om jag dör. Alison börjar springa efter bilen och jag vet att allting är över. Jag vill springa efter henne, det är det första jag vill...men sedan tänker jag på hennes klänning och hennes klackar. Det finns inte en chans att hon kommer orka mer än tre meter till. Plötsligt stannar hon. Hon stannar och vrider sig om. Våra ögon möts och jag ryser längst ryggraden när hon flinar. Jag tror hon rör sig framåt.

"Förlåt, Ruben!" Ropar hon samtidigt som hon rör sig framåt. Jag rynkar pannan och rör mig mot henne.

"Förlåt! Jag ska stanna med dig, jag bara- du vet vad Dewin gjort mot min familj, och klart att jag blir rädd liksom." Vi stannar när vi bara har några centimeter mellan oss. Jag ser ner på henne och ser att hon har tårar på kinderna.

"Ali, jag låter honom inte komma dig nära! Jag ska skydda dig, jag lovar!" Jag lägger mina händer på hennes midja men ångrar mig direkt när jag känner att skjortan öppnas och pistolen i min midja försvinner. Alison ler innan hon springer iväg.

Alisons perspektiv:

Omvänd psykologi: att låtsas som om man vill något för att få sin vilja igenom. Eller så som jag gjorde: låtsas som om jag kommer lyssna på Ruben, men tar hans pistol och springer för att döda skiten ur Dewin fucking Chambers.

Blodet pumpar snabbt ut i måna ådror, lungorna tar in syret och släpper ut koldioxiden, jag sätter fingret på avtryckaren och stannar nedanför trapporna. Jag andas tungt när jag ser Dewin stirra på mig. Han står längst upp och jag längst ner. Jag riktar pistolen mot honom. Vågar jag detta? Frågar jag mig själv. Vikten med en död människa på axlarna väger mer än mitt egna liv. Tänk på vad han gjort, Alison. Han dödade din faster, kidnappade din mamma! Skjut!

"Skjut inte!" Ropar en röst bakom mig. Jag ignorerar den mörka rösten och laddar pistolen.

"Alison Archer, du vill inte skjuta honom!" Rösten fortsätter men jag bränner min blick på Dewins bröst där jag snart lägger kulan.

"Ge mig en anledning!" Fräser jag.

"Vet du vad du gör här?" Frågar den. Jag skakar på huvudet och hoppas att personen bakom mig ser det.