Tempted Love

Evighet.

Två dagar.
Två dagar av bara vandring.
Jag har stannat ibland, snott mat, kissat i skogen, försökt hitta någon information om vart jag är.
Men äntligen, äntligen har jag hittat hem.

Dörren framför mig känns annorlunda, som om det hänt något i huset.

"Gå inte in." En röst bakom mig får mig att hastigt vända mig om. De guldiga vågorna i hans hår, de mörka ögonen och den besvikna blicken. Liam. Han kommer fram till mig och omfamnar mig tätt intill sig själv. "Var har du varit? Hur mår du? Vad vet du? Är du i säkerhet?" Alla hans frågor. Det tar mig tillbaka till när jag var liten, så fort jag missat en buss eller bara kommit fem minuter sen till hemmet skulle han alltid ställa tusentals olika frågor.

"Jag är okej. Varför får jag inte gå in? Har det hänt nåt?" Frågar jag.

"Din familj vill jättegärna se dig-"

"Så låt dem se mig!" Jag avbryter honom.

"Alison...Dewin är där inne." Jag snurrar ur hans grepp, öppnar dörren och kastar in mig kropp. Vad i helvete.

Violas perspektiv:

"Alison?" Mamma flyger upp ur sätet och springer fram till min syster. Jag vet att jag borde vara glad för att se henne, men det enda jag kan tänka på är hur hon måste tro att jag är hemsk. Jag har dödat två personer. Klart att jag är hemsk. Det måste hon tro. Fast jag var där med Dewin. Dewin.

"Mamma, vad gör han här inne?" Frågar Alison och spärrar upp ögonen på Dewin. Liam kliver in med sänkt blick, säkert exakt lika irriterad över situationen som Alison.

"Han är här för att...för att ta tillbaka dig." Stammar mamma.

"Högst osannolikt! Mamma, han dödade min faster, pappas syster, din bästa vän, Liams fucking flickvän! Ska jag behöva påminna dig om vilken hemskt jävla man han är? Han ska ut!" Säger Alison.

"Han-jag, jag tror han har ändrats!" Flikar jag in.

"Alison, trevligt att träffa dig." Börjar Dewin.

"Ja, önskar verkligen jag kunde säga samma sak tillbaka." Avbryter Alison.

"...men du måste fatta att jag ångrar allt så mycket att jag snart spricker-"

"Du får gärna spricka." Alison avbryter igen.

"Snälla, låt mig prata." Jag ser hur han svär mellan tänderna, säkert upprörd på grund av att hon är så lik vår faster. "Jag vill hjälpa er, eller, jag ville det. Du är här nu, jag har inget kvar att göra." Fortsätter Dewin.

"Okej, åk härifrån då!" Fräser min syster.

"Dewin, du får jättegärna stanna kvar här en stund till. Fira att min dotter är tillbaka." Mamma har ett brett leende på ansiktet när hon pratar med Dewin. Jag är nästan övertygad om att hon fortfarande är kär i honom, trots att min pappa står bakom henne.

"Mamma?!" Alison ser på oss alla. Hon vill att Dewin ska gå.

"Alison. Herregud. Visst, han har gjort mycket saker-dåliga och bra-men vad fan, ge honom en chans. Han räddade mitt liv en gång, nu ville han rädda ditt! Ge honom en chans!"

Alisons perspektiv:

Har dem glömt att jag har vart borta i typ en månad? Det känns som om allt är tillbaka till innan, som om allt är som vanligt. Som om jag aldrig var borta.

"Jag, har vart borta i en månad. Vittnat saker som aldrig kommer släppa mitt minne, blivit skjuten i fucking ryggen...kommer tillbaka till min familj igen, blir inte ens fucking välkommen. 'Här Alison, vi vill att du träffar mannen som förstörde din mammas liv, men eftersom hon fortfarande är kär i honom är det lugnt. Sitt ner och ta en bulle, och håll käften!'...visst, jag kanske stormade in och skällde på Dewin, men för i helvete! En månad." Jag vänder mig om, smäller igen ytterdörren bakom mig, lyssnar på hur hela min familj samlas i hallen och ser mig springa iväg. Tårarna dräller nerför mina kinder. Du kan springa Alison, så spring.

—•—

Det finns en person på hela denna planeten som lever under en ordentligt hård sten. Han heter Oliver. Jag står just nu vid hans dörr, håller tummarna om att han fortfarande bor under den hårda stenen.

"Nej men, Alison? Kom in!" Jag kliver förbi honom och tar mig in i hans rökfyllda lägenhet.

"Röker fortfarande ser jag." Min hand följer rökmolnens konturer medan jag besviket ser på honom.

"Jag vet, jag vet. Jag sade att jag skulle sluta, men det bara blir så ibland. Du vet hur det är!"

"Ja, det gör jag." Min kropp faller ner i soffan. Oliver bor fortfarande under sin hårda sten. Han vet inte att jag har vart borta, kidnappad och skjuten i ryggen. Han vet ingenting.

"Hur är det med dig då? Vad har fått dig att komma hit?" Oliver sätter sig bredvid mig, räcker mig sin cigarett som jag snabbt trycker mellan läpparna och andas in dess gift.

"Det är bra. Vill rensa tankarna lite bara. Ska du nånstans i kväll?" Oliver har alltid varit killen jag kontaktar när jag vill 'rensa tankarna'. Han hookar alltid upp mig på någon fest, därför har jag honom nära.

"Jo fan! Det ska jag. Du måste följa med. En fet jävla fest i centrala Stockholm. Skojar inte, varenda jävel med feta jävla skit-grejer kommer vara där! Du, jag, feta jävlar, fet fest, fett! Du kommer med!" Jag skrattar för vad som känns som första gången på länge. Men sedan tänkte jag på stunden i Rubens kontor, med hans händer på min kropp, min kropp i hans knä. Jag förtränger minnet av hans värme mot min kropp.

"Jag följer gärna med!" Säger jag och tar ett till bloss på cigaretten.

"Ey, fuck you! Spara till mig." Oliver rycker cigaretten ur mitt grepp och sätter den mellan hans läppar.

"Du borde fan sluta med detta. Annars är du död om ett år. Tro mig, jag vill inte vara den som hittar dig liggandes på golvet i köket. Ta hand om dig för helvete!" Säger jag och lägger mitt huvud på hans axel.

"Ahh, du har alltid brytt dig om mig. Så gulligt." Börjar han. "Fast nej. Jag tänker inte sluta. Du röker också, du kan sluta!"

"Jag röker när jag vill slappna av. Du röker när du ser en cigg. Det är en skillnad."

"Nej, för tänk om du vill slappna av oftare, än vad jag ser en cigg. Då röker du mer än mig!"

"Ja, fast nu är det inte så." Jag sluter mina ögon och lyssnar på hur Oliver försöker förklara hur det är hälsosamt med en rökfylld lägenhet. Hans röst är för behaglig och jag är för trött, så jag somnar på hans axel.