Tempted Love

Borta.

Violas perspektiv:

Att inte veta vad din syster gör, mår, gjort eller får, kallas tortyr. Att veta att din syster är med Ruben Wellin(en utav världens mest farligaste män), kallas också tortyr. Att se hennes ansikte på en tv-skärm med ordet FÖRSVUNNEN i gul text över hennes huvud, är, gissa vad...tortyr! Däremot, att se hennes ansikte vissna och ersättas med mitt, mitt ansikte, min information, får mig att må illa.

VIOLA ARCHER:
sjutton år gammal.
blont långt hår, blåa ögon.
hundrasextiofyra centimeter lång.
femtiofyra kilogram.
Övrigt: inga ledtrådar om vart Viola befinner sig.

Mitt ansikte försvinner men kommer tillbaka efter en stund, denna gången med Alisons ansikte också.

ALISON ARCHER:
nitton år gammal.
blont långt hår, bruna ögon.
hundrasextioåtta centimeter lång.
femtiosju kilogram.
Övrigt: italienska maffian, kidnappning.

Nu är båda våra ansikten borta. Kvinnan som pratade om oss är borta. Skärmen blir svart. Jag vänder mig om och ser på Dewin. Han håller i fjärrkontrollen.

"Du ska inte se på sånt, de fuckar med din hjärna!" Säger han och lägger kontrollen på soffans kant.

"Vad tror du min mamma och pappa tänker? Tror du att dem tror att jag lämnade dem-"

"Flinga. Du får inte tänka på det, du kommer komma tillbaka till dem, Alison också!" Dewin avbryter mig.

"Men jag menar, du och jag har ju inget emot mina föräldrar. Italienska maffian har det. Jag behöver inte vara rapporterad som försvunnen, för egentligen är jag inte det! Det är bara Alison som är det! Vi kan prata med mina föräldrar, dem kan hjälpa oss!"

"Flinga, det finns inte en chans att dina föräldrar låter mig ens andas i närheten av dig! Det finns en anledning till varför jag skickade dig ett brev, som bara var till dig. Om Thea ser mig med dig är jag död."

"Vi kan be dem komma hit? Vi kan 'varna' dem om att du är här, att jag litar på dig."

"Det är dumt!" Fräser Dewin. "Kan vi göra upp en plan nu?" Fortsätter han. Dewin har bett mig i flera dagar om att göra en plan tillsammans. En plan som kommer ta hem Alison. Men den måste vara väl planerad, den får inte ha några missar. Den måste vara perfekt. Jag har försökt att skjuta upp den, för jag vet inte om jag är redo. Men jag tror det är dags nu.

"Visst." Säger jag och ställer mig upp.

Alisons perspektiv:

Ruben har betett sig konstigt det senaste. Han går från att vara totalt iskall mot mig en sekund, till att vara på mig som en magnet den andra. Jag försöker läsa honom och förstå vad han håller på med, men han är oklar och vägrar att prata med mig vissa ögonblick.
Det har gått två dagar sedan jag fick känna hur det är att bli skjuten i bröstet. Ruben går fortfarande och säger förlåt till mig.

Jag går i en korridor, den enda korridoren i detta huset som jag lärt mig. Kanske har jag lärt mig den för att det bara finns tre rum här. Längst bort i korridoren finns ett förråd, precis innan finns ett vardagsrum, i vardagsrummet finns en dörr som leder till Rubens kontor. Där, det var alla tre rum. Just nu står jag utanför kontorets dörr. Jag vet att Ruben sitter här inne, men jag vågar verkligen inte gå in. Vi har knappt pratat idag, i morse kom han in i mitt rum och väckte mig och då sade han att det fanns frukost där nere. När jag åt kom han fram till mig och bara satt, på riktigt, han bara satt utan att säga något. Sedan gick både jag och han åt skilda vägar, och efter det har vi inte pratat.