Tempted Love

EPILOG.

Alisons perspektiv:

~sex månader senare~

Jag är så otroligt nervös.
Jag känner för att sjunka ner under marken och aldrig ta mig upp igen. Jag känner för att dö, och aldrig någonsin synas uppe på jorden igen. Aldrig andas, aldrig blinka, aldrig...

Men så ser jag Ruben klädd i en svart kostym-säkert lika dyr som Plutonium- och jag tror att jag ändå vill leva lite. Bara synen av honom får mig att andas igen. Jag tar djupa andetag. En gång. Två gånger.

Jag undrar vad han tänker om mig. Om han också blir avslappnad när han ser mig klädd i en svart klänning-säkert precis lika dyr som hans kostym. Men jag vet inte. Klumpen i halsen som jag känt sedan klockan nio i morse är fortfarande kvar. Och jag tror inte att någonting kan få den att gå bort.

Jag ska berätta en stor sak för Ruben, och han sa att han skulle berätta en stor sak för mig med.

Så nu går jag här, i min svarta klänning, bredvid den mest vackraste mannen jag känner, på väg till privatflygplanet som ska ta oss till en "skyskrapa" som Ruben förklarade det som.

Jag har ingen aning om vad som händer, varför jag är klädd som jag är och varför klumpen i halsen bara växer större och större. Men jag vet, jag vet att jag måste berätta för honom i kväll. Och jag ska göra det också, utan att tveka.

Rubens perspektiv:

Vi har just landat trehundra meter bort ifrån skyskrapan där vi ska äta middag tillsammans. Alison vet inte vad som kommer hända, vad som kommer sägas eller...nej, hon vet ingenting.

Vi går tillsammans, hela vägen fram till hissen där Alison stannar.

"Ska vi upp här?" Frågar hon och tittar oroande på den höga skyskrapan.

"Oroa dig inte. Vi ska bara till sjuttioåttonde våningen." Säger jag och tar hennes hand, leder in henne i hissen och studerar hennes bleka ansikte.

"Sjuttioåttonde?" Hon andas ut och stirrar på mig.

"Ja, takvåningen. Jag hoppas att höjder inte är ett problem för dig."

Hon släpper ut ett nervöst skratt.

—•—

Vi har suttit här uppe i en halvtimme nu. Och jag hittar aldrig rätt tillfälle för att fråga den stora frågan.

"Höjden var inte lika mycket av ett problem som jag trodde att det skulle vara." Säger Alison och bryter på vår tystnad. Hon sneglar ut över horisonten och andas in den ljuva doften av ren luft.

"Tesoro?"

Nu gör jag det.

Jag ställer mig upp och tar hennes händer i mina, för upp henne på sina egna fötter och pussar henne lätt på pannan samtidigt som jag släpper hennes högra hand.

"Det är inte lätt för mig att säga detta.", Börjar jag. "Men jag har tänkt på det länge, och jag vet att jag är säker på vad jag vill."

"Ruben...vad?"

"Shh." Jag avbryter henne. "Enligt lagen klassificeras jag som vuxen, redo för att ta mina egna beslut och förstå vad som är rätt och fel. Men jag är fortfarande ung, Alison. Och ibland kanske jag inte tänker så som en vuxen skulle göra." Jag tittar upp i luften. Möter hennes blick och ler åt förvirringen i hennes ögon. "Men en sak, är jag riktigt säker på. En sak, har jag tagit rätt beslut om och jag förstår att den saken är rätt. Rätt för mig."

Jag tror jag tappar andan, talförmågan. Jag är nervös, för första gången i mitt liv är jag på riktigt nervös.

"Du är den saken, Alison." Plötsligt lyser hon upp och jag märker hur tårarna börjar bildas i ögonen på henne. "Jag älskar dig så mycket och jag vill spendera resten utav mitt liv med dig. Så nu frågar jag dig, Alison Archer", Jag faller ner på ett knä framför henne. "Vill du gifta dig med mig?"

Alison brister ut i gråt framför mig. Hon sätter sig på huk och kommer ner i samma höjd som jag. Hon nickar och viftar med händerna framför ansiktet för att fläkta sig själv.

"Herregud, ja! Ja!" Säger hon och kastar sig i min famn.

Helt otroligt.

Hennes tårar blöter ner min axel och jag pressar henne närmare mig själv. Av flera minuter av oss bara sammanflätande tillsammans drar vi sedan undan för att sätta ringen på hennes finger.

"Åh, Gud vad vacker!" Flämtar hon och tittar på sina händer, på ringen. Hon kysser mig, kramar mig och kysser mig igen. "Jag älskar, älskar, älskar dig!" Säger hon och ställer sig upp igen. Sedan sätter vi oss ner, runt bordet igen.

Och jag tror inte att någon utav oss kan sluta le.

—•—

"Hade inte du något du också ville berätta?" Frågar jag när vi ställer oss i hissen igen.

"Juste! Herregud, oj!" Flämtar Alison och ställer sig framför mig. "Fast är det bra tillfälle? Jag har knappt uppfattat detta än!" Säger hon och håller upp sin hand och pekar på ringen. Med en stolt blick.

"Nejdå! Berätta för mig. Jag är säker på att det inte är lika stort som vad jag hade att säga."

Alison skrattar till, kliar sig bak på nacken och tittar ner i marken.

"...jag är gravid."

Och hissdörrarna åker upp bakom henne.