Tempted Love

Kärlek.

Rubens perspektiv:

Jag och Alison går till mina föräldrars kök där både min mor och Viola sitter. Jag granskar min mammas blick och försöker hitta täcken på obehag, kanske besvär, och jag blir chockad när jag ser henne vika sin kropp framåt i garv. Hennes leende växer större och större samtidigt som hennes smilgropar skapar väck i hennes kinder. Är det Viola som är anledningen till att min mor ler så brett? Jag lägger huvudet på sned och granskar dem djupare. Viola slår ihop hennes händer, skrattar och fångar hennes andetag för att fortsätta på sin berättelse. "-och grejen var den att jag inte ens visste vad han höll på med! Han bara slängde sig på mig!" Säger hon. "Lägg av!" Säger min mamma och torkar glädjetårarna som strömmar från hennes ögon. Min blick faller till Alison bredvid mig. Hon blinkar upp till mig, möter mig med hennes vackra leende och jag inser nu direkt hur jag vill stoppa tiden. Stoppa tiden här och nu, med Alisons blick glänsande på mig, med mammas varma leende som skiner upp i hela rummet. Jag vill stanna tiden.

"Åh! Ruben, Alison, kom hit! Ni måste höra på Violas historia. Jag garvar ihjäl mig!" Min mors röst väcker mig ur min trans, får mig att lyfta på mitt huvud och granska dem igen. Fast denna gången ser jag en till figur bredvid dem, Alison.

"Kom!" Säger Alison och mamma i kör. Jag ser ner på golvet, funderar på golvvärmen. Om Alison skulle gilla golvvärme i mitt hus, hon klagar alltid på kylan från stengolvet. Jag kanske skulle ringa någon firma och be dem lägga in det någon dag. "Ruben?!" Jag lyfter på blicken igen, noterar Alisons lockande blick och tvingar mig själv att sätta mig på en stol bredvid henne.

"Nu får du berätta, Viola." Säger min mamma och ler så brett, så brett. Jag önskar att jag kunde vara anledningen till hennes leende, men jag borde inte klaga. Den sista tiden borde jag bara bita ihop och njuta över att ens få se henne le. Vem vet hur många gånger jag kommer få se det innan...

"När hände det?" Flämtar Alison bredvid mig och lägger sin hand på mitt lår. Jag ser på henne, hon ser på Viola. Hon frågade inte mig.

"I somras, du kommer inte ihåg det, du var iväg på den där resan med Sara." Svarar Viola.

Jag ser att ögonen på Alison smalnar, hur hennes mun öppnas, jag ser hur hon skäller på sin syster, men jag hör henne inte. Jag ser chocken i min mammas ögon, hur hon studerar syskonen framför henne och hur hon skrattar när hettan stiger upp...hur hon lutar sig bakåt när huvudvärken påminner henne om tumören...jag ser Viola spärra upp hennes ögon, att hon skäller tillbaka på sin syster, jag ser glöden i både Viola och Alison. Jag känner sorgen i mina egna, jag saknar min bror. Jag saknar att skälla på honom, käfta emot när han har varit borta och missat viktiga saker, smalna ner mina ögon när jag argumenterar med honom. Jag saknar min bror.

Sen ser jag på mamma igen.

Och jag märker att hon ser på mig också.

Hon ler, nickar. Och det värmer mig inombords.

Hon kanske vet, hon kanske vet att jag saknar honom. Hon kanske vet att jag oroar mig för henne, att jag inte är redo för att säga hejdå ännu. Att jag inte vet vad som händer med Estelle, min far. Ska de bo hos mig? Måste jag flytta till Italien permanent? Vad händer med huset? Tjänsteflickorna? Åh Gud.

"Du får inte lämna mig."

Fem ord och jag får hela rummet att tystna,
Fem ord och jag får skrattet att dö,
Fem ord och jag får hjärtslag att stanna.
Det var inte meningen att jag skulle säga det högt, rakt ut. Men nu hörde mamma det, Viola och Alison hörde det, det känns som om alla hörde det.