Tempted Love

Uppgörelse.

Alisons perspektiv:

Jag kliver in i Rubens hus, och det har aldrig känts så här bra innan. Det känns som om jag är hemma igen, trygg och bekväm. Jag behöver inte oroa mig längre. Och denna gången är jag inte ensam. Jag har min syster och Rubens familj med mig.
Alla är här.
Alla förutom mina föräldrar.
Och det känns bra.

Men jag kan inte hjälpa att må illa ändå. Hela morgonen har jag haft en klump i halsen, för jag vet att jag måste möta mina föräldrars ansikte igen. Och jag vet att jag måste berätta för dem ... Berätta om Dewin och Liam. Och det-jämfört med allt annat-känns inte bra.

Kalle, som var den första utav killarna i huset som jag fick träffa när jag kom hit för första gången, glider in i husets entré och ler brett med läpparna.

"Herrejävlar vad många människor du tog med dig denna gången, Boss." Säger Kalle och lutar sig mot det runda bordet.

"Man får inte svära!" Ropar Estelle och går fram till honom.

"Kan detta vara lilla Estelle Wellin, tro? Dig trodde jag att jag aldrig skulle få se igen." Kalle viker på sina knän och hukar sig till samma höjd som Estelle. Hon svarar inte, bara nickar på huvudet och kramar om honom. Jag ser hur obekväm Kalle verkar bli i beröringen från Estelles lilla kropp, men efter en stund ser jag också hur han börjar le, håller om henne tillbaka och bryter inte kramen förrän hon gör det. Estelle vänder sig om, frågar Ruben om hennes gamla rum ligger på samma ställe, och sedan försvinner hon in i en korridor efter Ruben sagt ja.

Jag vänder hastigt på mig när en hård kropp slår emot min rygg. Jag är precis på väg att be om ursäkt till Ezra, men Kalle hinner skapa en annan scen.

"Vad fan gör hon här?!" Jag vrider tillbaka huvudet och stirrar på Kalle som håller sin pistol laddad framför ansiktet, riktad mot min lillasyster.

"Nej! Sluta, Kalle, hon är med mig!" Ropar jag och springer fram till Viola. Jag ställer mig framför henne, försöker skydda hennes kropp med min egna. Jag sneglar över på Ruben som verkat tröttna på allt detta redan. 

"Kalle, sänk pistolen." Suckar han och närmar sig mig och min syster.

"Hon dödade dina män, boss!" Fräser Kalle tillbaka.

"Jag bryr mig inte, sänk ditt vapen!" Ruben är framme hos oss nu. Jag känner hans varma hand glida uppför min rygg och jag vill genast falla ihop på marken och inse hur svag han gör mig. Jag vill att han ska bära upp mig till hans famn och ta mig härifrån. Jag vill känna han emot mig och min kropp, jag vill smaka hans läppar och hans hals och hans kinder, hans haka...

"Hur kan du inte bry dig? Hon..." Kalle blir tyst, vågar inte fortsätta efter att han stirrat på en punkt bakom mig.

"Förlåt mig, men jag visste inte-jag, jag blev manipulerad till att tro att det jag skulle göra var rätt. Du måste tro mig. Jag ville verkligen inte skada dina vänner, det var det sista jag ville." Viola. Kalle stirrade på Viola.

"Och hur fan ska jag kunna lita på dig?" Snäser han och viftar med pistolen i hans hand.

"...Jag vet inte." Viskar Viola och sänker hennes huvud.

"Du kanske inte behöver lita på henne, men lita på mig." Säger Ruben och väcker liv i oss alla, speciellt mig. Jag rycker till och han märker det, han rör sin hand längst med min ryggrad och skapar rysningar på mina armar. Åh, Gud. "Kan du lita på mig om jag säger att jag litar på henne? Sänk ditt vapen, Kalle, och gå tillbaka till alla andra. Klara och Nate kan följa med också." Beordrar Ruben. Alla lyssnar, Kalle lägger sin pistol på bordet, Klara och Nate går till honom och gemensamt går de vidare till en korridor, sedan ser jag dem inte längre.