Addicted

1.

När jag äntligen har kraften att slå upp mina ögon bländar det starka ljuset mig och jag tvingas att återigen stänga dem. Ett plågsamt stön flyr mina läppar och jag kisar med ögonen. Rummet jag möts av är vitt och jag förstår ganska snabbt att jag befinner mig på ett sjukhus. Jag gör ett försök i att sätta mig upp men ångrar mig genast då mitt huvud börjar värka något otroligt.

"Leah?"

En kall hand fattar tag om min och jag vrider på huvudet mot personen som visar sig vara min mamma och jag försöker ignorera den pulserande smärtan som värker i min kropp.

"Leah, hur mår du?" Frågar hon och oron är tydlig i hennes röst. Jag öppnar munnen men allt som kommer ut är ett svagt mummel. Mamma sträcker sig mot en knapp och trycker på den. Hon lägger min hand mellan sina och ser oroligt på mig. Dörren öppnas och in kommer två doktorer.

"Leah! Så bra att du är vaken" utbrister han, men jag är för trött för att svara. Hela min kropp känns som bly och jag måste anstränga mig till max för att hålla ögonlocken uppe. Den äldre läkaren kommer fram till mig och tar fram en liten ficklampa.

"Leah, kommer du ihåg vad som hände?" Frågar han och artikulerar överdrivet mycket vilket får honom att se otroligt fånig ut. Jag är ju inte döv. Eftersom mina stämband inte verkar vilja samarbeta med mig nickar jag försiktigt och den äldre läkaren med ficklampan nickar medan den andra antecknar något på ett papper.

"Vi ska bara ta några prover, sen så kommer polisen in för att prata lite med dig. Går det bra?"

Jag mumlar ansträngt ett svar som liknar ett ja. Han tänder ficklampan och sveper med ljuset över mina ögon, antagligen för att se om pupillerna reagerar som de ska. Han tar fram en spruta och sätter spetsen i  mitt dropp och sprutar in innehållet. Jag känner genast hur min smärta börjar att avta vilket även gör att jag piggnar till lite. Mamma stryker sina tummar över min hand och jag ler svagt. Doktorerna gör några fler prover under tystnad innan de äntligen går ut från rummet och lämnar mamma och mig ensamma.

"Åh Leah, jag har varit så orolig" säger hon och jag kan se hur hennes ögon tåras svagt. Jag blinkar hårt och harklar mig svagt för att göra ännu ett försök med att få ut en någorlunda  förståelig mening.

"Vart är pappa?" Frågar jag och låter min blick svepa över det vita rummet.

"Han är och köper lite mat, så vi slipper äta den från cafeterian" förklarar hon och jag nickar förstående men slutar genast så smärtan kommer tillbaka och jag grimaserar. Jag tar handen för pannan och det är inte förrns då jag upptäcker ett bandage som är lindat runt mitt huvud.

"Ditt huvud fick en ganska hård smäll. Du har varit medvetslös i tre dagar" Jag kollar chockat på mamma som fortfarande stryker mina händer.

Dörren öppnas plötsligt och in stiger två poliser. En tjej och en kille.

"Hej Leah, vi hade tänkt att fråga dig lite frågor, om det går bra?" Frågar kvinnan och när jag nickar försiktigt så sätter hon sig ner på en stol vid kanten av sängen. De frågar frågor som vad jag hade gjort på kvällen, om jag hade druckit, vart jag var på väg och om jag kan identifiera bilen. Personen som hade kört på mig hade visst flytt. Killen - som poliserna berättade att det var - hade ringt efter en ambulans men sen lämnat mig där. Döende. Poliserna ger mig också en ganska mild uppläxning om hur jag är minderårig och inte får dricka, men eftersom jag ångrar mig otroligt mycket och de kan även se det så behövdes inte en stor utskällning. Men egentligen, jag är 17 år. Ett år gör väl inte så mycket skillnad när det gäller alkohol.

När poliserna äntligen lämnar rummet så är det bara mamma och jag kvar, igen. Pappa borde komma snart, och min storebror är också på väg. Jag sluter mina ögon och andas tungt, och utan att jag vet ordet av så sover jag igen.

. . . . . . 

Första kapitlet ute!

Ganska händelselöst men de första kapitel är ren tortyr att skriva för de blir aldrig bra...
Ville i alla fall lägga ut ett kapitel så att ni fick möta huvudpersonen - Leah. (Det är även hon på bilden)

- Linn