Addicted

15.

"Leah Elizabeth Martins!"

Jag stänger försiktigt dörren efter mig och tar av mig skorna. Mamma kommer inrusande i hallen och jag kan lista ut att jag ligger ganska illa till.

"Vart har du varit?" Utbrister hon och gestikulerar stort med armarna medan hon pratat. "Jag och din pappa har varit så oroliga!"

"Du behöver inte skrika" mumlar jag och håller mig för huvudet som dunkar kraftigt.

"Är du bakfull? Leah, har du druckit?" Frågar hon, eller ja, nästan skriker hon och jag kniper ihop ögonen åt smärtan i mitt huvud.

"Det var inte meningen" mumlar jag och hänger av mig den tunna vårjackan på en av krokarna.

"Leah..." Nu är mammas röst låg och mjuk, men jag kan fortfarande höra besvikenheten i den. "Förra gången du drack och var ute utan att vi visste så slutade det med din olycka" säger hon och jag ser skamset upp på mamma.

"Jag vet, förlåt... Men jag fick faktiskt skjuss hem av Alec" säger jag och mamma nickar sakta.

"Bara du inte gör om det" säger hon och nu är det min tur att nicka. Vi ger varandra en kram innan jag med släpiga steg tar mig till mitt rum. Jag slänger mig på sängen och suckar irriterat. Mitt lilla utbrott som jag fick inför Alec ångrar jag något enormt. Jag hatar när andra ser mig svag. De flesta vet inte vad jag har gått igenom och tror bara jag är någon liten tjej som tror att hennes liv suger. Ni vet när man var liten, och ramlade och skrapade upp knät på skolgården. Kanske en eller två personer hjälpte en upp och tröstade en, men resten bara stod där och stirrade. Dömande blickar kastades på en och man ansågs vara svag.

Ryck upp dig. Det går över. Tänk att det finns folk som har det värre.

De orden har jag ofta fått höra, men saken är den att för mig, personligen, han det inte blir värre. Och jag hatar att jag visade mig svag för Alec, för trots att han tröstade mig och torkade mina tårar så sitter de där dömande blickarna kvar i bakhuvudet, och känslan av att han tittar på mig på det sättet vill inte försvinna. Alec kanske visade en helt annan sida av sig själv, men det bevisar inte att han inte nästa dag kommer berätta för alla sina vänner om tjejen som grät som en liten treåring, och då kommer blickarna, viskningarna och allt annat tillbaka.

Jag tar upp mobilen och går in på min och Alec's konversation. Jag skriver ner ett meddelande, läser igenom det flera gånger innan jag raderar det och skriver om det. Efter några försök är jag tillslut nöjd med mitt sms och trycker på skicka.

Leah, 13.07
Det skulle vara snällt om du inte nämner det där som hände förut till någon..

Bajsbruna Brownie, 13.14
Varför? Du har ju inget att skämmas över?

Leah, 13.19
Snälla... Det är ganska personligt..

Bajsbruna Brownie, 13.20
Okej

A/N:

Vi har skrivit fantasyberättelser i svenskan, och idag läste min lärare upp min berättelse inför klassen x) Men alla sa att den var bra, så jag är nöjd haha

Vad skulle ni tycka om en Q/A? Ja? Nej?

xoxo
- Linn