Addicted

20.

Efter händelsen inne i Alec's tillfälliga rum klampar jag rakt in i mitt egna igen. Såklart glömmer jag helt bort att Mike fortfarande ligger och sover i min säng. Dörren slängs igen efter mig och den ekande smällen får gestalten i sängen att rycka till och sätta sig yrvaket upp.

"Vad händer?" Frågar han förvirrat och det är inte förens nu jag inser tårarna som rinner ner för mina kinder och som skapar en exploderande smak av salt i min mun. Min ork försvinner på några sekunder och jag låter min svaga kropp glida mer längs dörren. Jag drar upp knäna mot bröstkorgen och begraver ansiktet i mina händer. Jag känner ett par starka armar omkring mig, men inga ord. Mike ställer inga frågor utan håller bara om mig. Han låter mig gråta mot hans axel och snora ner hans tröja. Jag försöker lugna ner mig, men det leder bara till att jag hulkar högt och fler tårar rinner återigen ner för mina kinder. Tanken av att jag gråter för någonting litet som Alec får mig att vilja ge mig själv en mental facepalm. Vi är ju trots allt ingenting. Bara två personer, vänner eller kanske bekanta. Men det är inte bara på grund av Alec som jag bryter ihop. Sen länge har jag haft en gnagande känsla inom mig. En känsla jag inte riktigt kunna sätta fingret på vad den handlade om. En sak var dock säker - det var ingenting bra. Under en längre tid har tanken om att jag egentligen inte har några vänner suttit i bakhuvudet. Såklart har jag Alice, men hon har varit väldigt frånvarande på sista tiden. Ända sen jag och Oscar gjorde slut har hon hållt sig på avstånd. Ja, vi har fortfarande pratat i princip likadant som innan. Ja, hon har fortfarande funnits där för mig. Men det är någonting som varit annorlunda, och även om jag inte kunnat peka ut exakt vad det var så har jag alltid känt det. Jag antar att vetandet av att Alec bara har varit min vän på grund av någonting helt meningslöst och fånigt som en deal fick min bägare att rinna över. Tårarna som rinner ner för mitt ansikte är inte bara för Alec. Det är för allting jag byggt upp inom mig på senaste tiden. Alice, olyckan, mina ärr jag fått utav den, Oscar och allt annat som just nu är helt skruvat i mitt liv.

Jag andas in ett hackigt andetag och Mike stryker mig över ryggen medan han sansat försöker lugna ner mig. Ett hård knackning hörs ifrån dörren bakom mig och jag rycker skrämt till.

"Leah? Är du okej?" frågar Luke genom materialet som skiljer oss åt. Jag torkar skakigt bort mina tårar under ögonen och tar ett djupt andetag för att kunna låta lite normal i alla fall.

"Jadå, allt är bra" Min röst låter grötig och skär sig i slutet av meningen vilket får några fler tårar att spilla över. Jag vill inte belasta Luke med mina onödig problem. Allt jag gråter för känns i helheten så onödigt och jag vill inte oroa Luke över någonting sånt.

"Jag kan höra hur du gråter. Snälla släpp in mig" säger han och oron hörs tydligt i hans röst. Jag ger Mike en blick som han bemöter med en medlidande och förstående.

"Alec och Oscar gick. Har det någonting med dem att göra?" Frågar han och jag får kämpa för att inte bryta ner ännu mer när jag hör hans namn. Jag ställer mig skakigt upp och detsamma gör Mike, som fortfarande inte sagt ett ord. Jag öppnar tvekande dörren och möts direkt av Luke's famn. Jag begraver mitt ansikte i hans halsgrop och andas långsamt in hans doft. Även om vi har våra bråk så är det alltid hans som finns där för mig i slutändan.

"Jag borde gå" mumlar Mike. Jag ser tacksamt på honom, som han endast besvarar med ett leende. Han klär snabbt på sig sina kläder innan han försvinner ut ifrån rummet och jag kan snabbt därefter höra hur ytterdörren smälls igen.

"Nu, berätta vad som har hänt" säger Luke mjukt. Jag tar ett djupt andetag och förbereder mig för att spilla ut mina allra djupaste tankar för honom.

A/N:

Usch jag blir inte alls nöjd med det jag skriver. Allt känns rörigt och att det inte alls hänger ihop... Eftersom Leah situation är väldigt förvirrande för henne försöker jag förmedla de känslor hon känner, men jag blir liksom inte nöjd med resultatet.

Aja, hoppas ni står ut med ett halvdåligt kapitel.

(Bara jag som vill ha en bror som Luke?)

xoxo
- Linn