Addicted

38.

"Åh Leah!" utbrister mamma samtidigt som tårar börjar droppa ner för hennes kinder. Hon omfamnar mig i en klumpig kram eftersom jag fortfarande sitter i sängen. Hon gråter högt mot min axel och jag hyschar henne och viskar lugnande ord i hennes öra.

"Jag är okej nu. Allt är okej"

Dubbelmeningen i det hela förstår förstås inte mamma, men medan jag lugnar ner henne försöker jag samtidigt intala mig att jag är okej. Det här är trots allt andra gången jag går igenom det här och eftersom jag tyckte första gången var jobbig vill jag inte ens tänka mig hur det kommer bli nu. När mamma tillslut inte gråter lika hysteriskt längre ger pappa mig en lång och varm kram. Han trycker mig över håret och några glädjetårar träffar min hjässa. Till sist kommer Luke fram och slänger sig bokstavligen i min famn. Att se Luke gråta är inte vanligt och om det här skulle vara vilket annat tillfälle som helst skulle jag reta honom för det, men inte nu. Allt jag kan tänka på är hur lyckligt lottad jag är att ha honom som bror.

"Jag trodde jag hade förlorat dig igen" gråter han mot min axel och även en tår rullar ner för min kind.

"Du blir inte av med mig så lätt" säger jag och ger ifrån mig ett litet skratt som han stämmer in på. Han lutar sig fram och lämnar en fjäderlätt lyss mot min panna innan han stryker bort mina tårar med sina tummar.

Det är vid tillfällen som de här som jag inser min familjs betydelse. För egentligen, vad skulle jag vara utan dem?

***

Jag tar en tugga av min macka innan jag motvilligt sväljer. Varje gång jag är på sjukhus lyckas jag alltid tappa aptiten, men mamma kunde tillslut tvinga ner mig till cafeterian för en smörgås. Tyvärr krockade jag inte in i någon snygg kille den här gången, men jag antar att man inte alltid kan ha den turen. Eller oturen.

"Alec har varit här" säger mamma plötsligt och jag sätter nästan min macka i halsen. "Varje onsdag efter skolan har han kommit hit. Vi har flera gånger fått tvinga honom hem eftersom han endast satt och höll din hand i flera timmar"

En liten låga med hopp tänds inom mig och jag ler utav tanken av Alec som kommit och hälsat på mig av egen vilja. Han bryr sig alltså fortfarande. Jag känner mig fortfarande sviken av honom, men om det är någonting jag lärt mig av mitt liv är det att inte haka upp sig på saker. Jag vill inte gå runt och vara arg på honom hela mitt liv, eftersom jag inte vet hur långt mitt liv kommer vara.

"Vi ringde till honom förut och meddelade att du har vaknat. Han skulle komma förbi så snart som han kunde" förklarar hon. Jag nickar och försöker dölja leendet som smyger sig på mina läppar.

Han bryr sig.

***

När jag några timmar senare är tillbaka på mitt rum rullar jag bokstavligen tummarna utav tristness. Mamma, pappa och Luke åkte efter många protester ifrån deras håll hem för att få lite sömn. Mitt hopp om Alec börjar sakta men säkert att dö ut och jag suckar lågt då jag inser att han antagligen inte kommer att dyka upp. Jag slänger en blick på klockan som visar nio på kvällen och jag sträcker mig efter lampknappen för att släcka och även jag försöka sova en blund. Jag släcker ner rummet och ska precis lägga mig till rätta då jag hör ett främmande ljud. Jag tänder snabbt igen och ser mig omkring i rummet. Jag märker ingenting som sticker utifrån det vanliga och jag skakar lätt på huvudet då det antagligen är mitt huvud som spelar mig ett spratt. Jag sträcker mig återigen efter lampknappen men märker någonting liggandes framför dörren. Nyfiket slänger jag av mig det varma täcket och tassar bort till dörren. Jag tar upp pappret och det att det är ett kuvert. Jag vänder på det för att se om det står någonting skrivet. På framsidan står det slarvigt nedklottrat några bokstäver som jag får anstränga mig för att läsa rätt.

Leah
Från Alec

~~~~~~~
Sry för fett tråkiga kapitel hahah :((