Addicted

35.

"Så du kommer ihåg nu?" Frågar Alice tyst och rör runt med skeden i hennes skål. Jag nickar och ser ner på den nästan smälta glassen innan jag möter hennes blick. Hon ställer sin skål på nattduksbordet bredvid hennes säng och börjar nervöst pilla på sina nagelband.

"Jag var rädd för att berätta för dig igen, om mig och Luke" säger hon och inväntar antagligen en utskällning ifrån mig om hur hon inte berättat, men när jag inte säger ett ord fortsätter hon.

"Jag trodde jag hade förlorat dig, sen hörde jag om olyckan och att du inte kom ihåg någonting. Jag tog det som min andra chans" förklarar hon och vägrar möta min blick. Jag ställer ifrån mig glassen och lutar mig över mot Alice och omfamnar henne i en kram.

"Jag älskar dig fortfarande Alice. Jag är glad för din och Lukes skull, ni passar tillsammans" säger jag och ler. Hon ser lättat på mig och besvarar mitt leende.

"Du kan berätta allt för mig, okej?"

Hon nickar och kastar in mig i ännu en kram som jag besvarar med ett skratt.

***

Jag försöker frustrerat lösa ekvationen framför mig, men som vanligt ligger mina tankar någon helt annanstans. Min blick dras med jämna mellanrum till Oscar som sitter med blicken i mobilen händerna, trots lärarens tomma hot om att ta den ifrån honom. Varje gång mina ögon når hans ansikte skjuts jag tillbaka till den kvällen och allt spelas upp som i repris.

När läraren efter några långa och sega minuter äntligen säger att lektionen är slut packar jag lättat ihop. Jag tar lite extra tid på mig och följer Oscar med blicken för att sen diskret följa efter honom ut från klassrummet. Jag går en bit bakom honom och precis när han ska gå till sitt skåp skyndar jag mig fram till honom, hugger tag i hans arm och vi viker förbi ett hörn till en lite mer avskild korridor.

Oscar ser på mig med ett belåtet flin och slickar sig runt läpparna.

"Kunde inte hålla dig borta va?" Säger han och höjer restsamt på ögonbrynen men jag fnyser bara.

"Tror du inte jag lagt märke till dina blickar?" Frågar han och lutar sig framåt. Våra läppar är endast några centimeter ifrån varandra när han försiktigt lutar sig in.

"Jag vet" yttrar jag precis när han ska kyssa mig. Jag ser från hans läppar till hans ögon som förvirrat möter mina.

"Jag vet att det var du och Alec" säger jag tyst, mer som en viskning. Han ger ifrån sig ett kort läte som låter som en blandning mellan en fnysning, ett andetag och en host. Jag lägger mina händer på hans bröstkorg och puttar bort honom från mig.

"Jag vet att det var ni som körde på mig så du kan sluta försöka använda Alec som din egna lilla docka nu"

Med det sagt vänder jag på klacken och går därifrån.

"Om du nu vet, varför försvarar du honom" ropar han efter mig. Jag stannar upp och funderar ett tag innan jag svarar.

"Det gör jag inte" säger jag tillslut och fortsätter gå.

~~~~~~~~
Fööööörlåååååååt för den sega uppdateringen! Har varit sjuk med influensa hela veckan, men gått till skolan även om jag inte borde ha gjort det så all min energi gick till att orka med dagarna...

Kapitlet är tråkigt som fan men ville bara publicera någonting men orkar inte skriva något jättebra eftersom jag fortfarande känner mig ganska krasslig..

Hoppas ni mår bra i alla fall! <3

Glöm inte att rösta och kommentera!

Xx Linn