Addicted

11.

Ni vet känslan när någon man hatar börjar prata med en som om ni är vänner. Då man ger personen den där blicken som ska förmedla att personen bara ska gå därifrån. Känns det bekant? Det gör det i alla fall för mig, kanske lite för väl. För nu sitter jag här, bredvid Brownie och väntar.

"Du kunde bara erkänt och inget av det skulle ha hänt. Då skulle du aldrig skärt dig" muttrar Alec.

"Skurit" rättar jag och han ser upp på mig med ett förvirrat ansiktsuttryck. "Man säger skurit sig, inte skärt sig"
Han himlar med ögonen och mumlar någonting otydbart.

"Leah och Alec, ni kan komma in nu"

Jag ser upp mot dörröppningen och möts utav rektorns stränga ögon. Jag suckar och reser mig upp, och Alec verkar följa mitt exempel. Vi går tillsammans in på kontoret och slår oss ner på varsin stol framför det stora skrivbordet.

"Vill någon berätta för mig vad som hände?" Frågar han och lutar sig över alla sina papper. När Alec inte gör något så suckar jag och tar intiativet. Jag öppnar munnen och förbereder mig på historian.

"Allt började egentligen i förrgår" börjar jag och slänger en blick på Brownie som verkar se helt oberörd ut.

Flashback

15 mars 2015

"Jag sticker nu!" Skriker jag och innan jag ens hinner få ett svar så stänger jag dörren efter mig. Jag tar som vanligt skateboarden och sparkar direkt upp farten mot skolan. Vinden som träffar mitt ansikte gör att mina ögon tåras och jag måste kisa för att kunna se vart jag åker. Jag sparkar upp farten ännu en gång, men pågrund av mina vattniga ögon ser jag inte vart jag åker och i nästa sekund ligger jag på marken. Jag stönar smärtsamt och sätter yrt upp. Framför mig sitter ingen mindre än Alec och håller sig för huvudet.

"Först spiller du kaffe på mig och nu kör du bokstavligen in i mig. Vad gör du nästa gång? Råkar putta mig över ett stup?"

Irritationen i hans röst går inte att ta miste av och jag känner hur skuldkänslorna stiger inom mig. Det var ju trots allt jag som åkte in i honom.. Jag skakar på huvudet i ett försök att få känslorna att rinna av mig. Jag ställer mig upp och lyfter upp skateboarden utan att ge Alec en blick.
Ena hjulet har ramlat bort och jag svär tyst.

"Ska du inte säga förlåt eller?" Muttrar han och ställer sig upp. Jag himlar med ögonen och istället för att säga något fortsätter jag gå mot skolan men min bräda under ena armen. Jag kan höra hur han muttrar något bakom mig, och jag skyndar på stegen lite. Jag är inte på humör att göra sällskap med honom.

***

16 mars 2015

"Leah. Leah. Leah. Leah"

I samband med att mitt namn regelbundet lämnar hans läppar petar han på min arm.

"Men vad vill du?" Utbrister jag och drar ut mina hörlurar. Eftersom jag alltid har tur, hamnade jag i ett grupprum tillsammans med Brownie (notera min ironi).
Det första jag gjorde var att sätta på musik och stänga ute honom, men han verkar inte vilja acceptera det.

"Jag behöver hjälp" säger han och gör en gest mot sin mattebok.

"Skaffa hjälp då" muttrar jag och försöker fokusera på siffrorna och talen i boken framför mig.