Addicted

31.

Ordet måndag betyder för mig stress, sömnproblem och dåligt humör. Den här måndagen är inte annorlunda.

Jag sätter en sista touch på mitt smink innan jag ställer mig upp, rättar till min tröja och springer ner till köket. Vid köksbordet sitter Luke och äter och jag tar fram ett glas och juice.

"Godmorgon" mumlar han med munnen full av mat och jag skrattat svagt och repeterar frasen. Jag fyller mitt glas med den gula drycken och klunkar snabbt i mig det.

"Ska du redan till skolan?" Frågar Luke med blicken fäst i mobilen.

"Ja, det är ju någon grej i aulan idag som jag ska vara med och förbereda" svarar jag och ställer in glaset i diskmaskinen. Luke nickar frånvarande och jag fixar det sista innan jag beger mig mot skolan. Jag går en bit längs min gata tills jag kommer till en gammal bänk. Där ska jag möta Alec och tillsammans ska vi göra sällskap till skolan.

När jag väntat i tio minuter bestämmer jag mig för att se om han glömt bort att vi skulle träffas. Jag fiskar upp min mobil från bakfickan och går in på min och Alec's konversation.

Leah, 07.46
Har du glömt mig? :(

Skolan börjar om en trekvart, så om Alec inte dyker upp snart måste jag gå ensam.

Brownie♡, 07.50
Va? Vadå?

Nej vänta!

FAAN

Åhhh förlåt Leah jag är redan i skolan... Jag glömde helt bort

Jag suckar irriterat och klickar bort konversationen. Motvilligt tar jag mig mot skolan och när jag egentligen skulle småpratat med Alec ersätter jag honom med musik.

***

Jag sätter upp den sista volangen innan jag klättrar ner från stegen och borstat bort lite osynligt damm ifrån mina byxor. Aulan börjar sakna med säkert fyllas på med elever och jag ser mig omkring i hopp om att få syn på Alec. Tillslut inser jag att det är lönlöst att försöka hitta honom då antalet elever i rummet stiger rejält under tiden som går. Jag går till bakre delen av rummet och lutar mig mot väggen. Rektorn tycker det är en bra idé att fira skolans födelsedag, vilket alla andra tycker är helt onödigt. Dock missar vi lektioner och det är väl det enda positiva med det hela.

Tillslut sitter alla elever på sina plaster och jag står fortfarande i skuggorna bakom den sista raden med stolar. Min blick söker ständigt efter Alec, men han syns inte till någonstans.

Rektorn håller ett litet tal om skolans gemenskap och utveckling under året men jag lyssnar bara med ena örat. Jag tar istället fram min mobil och skriver in ett sms till Alec.

Leah, 09.16
Jag trodde du va i skolan?

Jag klickar på skicka och väntar tålmodigt in ett svar. En pratbubbla med tre prickar i ploppar upp på skärmen och visar att han håller på att skriva ett svar.

Alec, 09.19
Förlåt

Jag läser förvirrat meddelandet några gånger. Menar han att han inte är i skolan och ljög eller varför ber han om förlåtelse. Mina förvirrade tankar avbryts när rektorn startar en video på projektorn som sitter fast i taket. Videon skulle föreställa bilder från skolans början, tills nu, men det är inte alls vad som spelas inför alla elever. På den vita bioduken syns mitt ansikte. Jag håller i en ölburk, fyllesjunger och inte nog med det; jag har min kjol på huvudet. Jag stirrar stint på videon framför mig och höga skratt och viskningar flyger genom luften. Blickar vänds åt mitt håll och mitt synfält börjar suddas ut på grund av alla tårar som samlar sig i mina ögon. Jag kan urskilja hur rektorn med hjälp av några andra försöker stänga ner programmet men lyckas, det gör de inte. Jag försöker hjälplöst trycka tillbaka tårarna som hotar att rinna över vilken sekund som helst. Tillslut blir blickarna, skratten och alla pekande fingrar för mycket och jag börjar knuffa mig ut ur aulan. Jag slänger upp dörren men krockar rakt in i någon innan jag hinner ta mig längre. Ett par stora händer fattar tag om mina armar så jag inte faller och jag ser chockat upp mot personen. Framför mig står Alec och innan jag hinner reagera står jag tätt omsluten av hans armar. Vi tar oss ut från aulan och tillslut orkar jag inte hålla fasaden uppe längre och bryter ihop. Alec omfamnar mig återigen, vaggar mig svagt och hyschar mig. Bredvid oss dyker Oscar upp och vi tvingas att avsluta kramen. Jag märker hur hela Alec stelnar till och han spänner blicken i Oscar som bara ler belåtet.

"Bra jobbat Alec! Utan din hjälp skulle videon aldrig visas" utbrister han och ger Alec en klapp på axeln innan han vandrar iväg. Orden slår mig hårt och det känns som att någonting krossas inuti mig. Jag vänder mig mot Alec, för chockad för att agera.

"Le-Leah de-"

"Du? Du gjorde det här?" säger jag och orden är menade att låta hårda, arga, men kommer bara ut som en chockad viskning. Jag stirrar med stora på Alec och hans grepp om mina höfter hårdnar precis som att han försöker tvinga mig att stanna. Mitt hjärta hamrar nervöst i bröstkorgen och orden jag vill slänga ut vilar på tungan.

"Jag hatar dig" viskar jag och puttar bort honom från mig samtidigt som tårarna rinner ner för mina kinder. "Jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar" upprepar jag men orden dämpas utav mina kraftiga hulkningar.

"Hur kunde du?!" skriker jag och möter krossat hans blick. Ett svar väntar jag inte på utan puttar honom igen utav ren ilska och sorg. Alla mina känslor jag har gått runt och burit på kommer exploderande fram i ord och handlingar. Jag slår blint mot hans bröstkorg men inget slag verkar påverka den starkt byggda killen framför mig.

"Leah, lugna dig" säger Alec och tar ett stadigt grepp om mina handleder. Jag ser upp mot hans ansikte och kan se hur även hans ögon är fyllda med tårar.

"Jag litade på dig" viskar jag innan jag backar och hans grepp om mig lossnar. Han ser bedjande på mig men jag skakar bara avfärdande på huvudet. Han öppnar munnen för att förklara men jag vänder mig om och springer därifrån. Jag springer från skolan, jag springer från skratten men framför allt, jag springer från killen som krossade mitt hjärta.

~~~~~~~
omg Alec vafan håller du på med din bajsbruna bajskorv