Addicted

14.

Sakta men säkert tar jag mig tillbaka till med medvetandet och slår upp ögonen. Ett lågt, irriterat stön flyr mina läppar och jag vänder mig om i sägen och begraver ansiktet i kudden. En rörelse i sängen och en arm som läggs runt min midja får mig att förvirrat slå upp ögonen. Bredvid mig ligger ingen mindre än Mike och snarkar svagt. Bilder får gårdagen kommer ikapp mig och minnen av heta kyssar, anstränga andetag och två svettiga kroppar fyller mina tankar. Jag ser mig panikartad omkring i rummet och märker att jag inte är hemma. Inget minne har jag heller om att jag åkte hem till Mike. Försiktigt lyfter jag bort hans arm från min nakna kropp och reser mig ur sängen. Den sovande killen ger ifrån sig ett grymtande läte och vrider på sig. Jag kniper ihop ögonen och hoppas att han inte har vaknat, då jag står helt naken mitt på golvet. När Mike inte ger ifrån sig några tecken på att vara i medvetet tillstånd så söker jag med blicken efter mina kläder. Olika delar av gårdagens outfit ligger utspridda på olika delar av rummet och en svag rodnad placeras i min ansikte när jag tänker tillbaka på kvällen. Jag drar på mig klädesplaggen och slänger en blick på Mike som fortfarande sover djupt. Jag suckar tungt och tankarna som far runt i mitt huvudet gör bara baksmällan värre. Försiktigt tassar jag ut från rummet och på vägen ut genom dörren slänger jag en blick på mitt reflektion. Rödflammiga märken pryder min hals, sminket är utsmetat under ögonen och mitt hår vill jag inte ens tänka på. Efter några lama försök att göra mitt fågelbo till frisyr lite mer normalt och försökt få bort så mycket utsmetad mascara som möjligt tar jag mig ut från rummet och ner för trappan. Jag hade lovat mig själv att jag inte skulle bli full, men när Mike erbjöd mig en drink kunde jag inte låta bli. En till kan ju inte skada ekade i mitt huvud samtidigt som jag svepte i mig olika slags alkoholfyllda drycker. Ett illamående byggs upp i min mage och jag tar några djupa andetag. Även om jag inte är full, så känner jag mig fortfarande lite vinglig och tanken av att ta mig hem gör mig skräckslagen. Allt jag kan tänka på är en bil i hög hastighet, blod och en ilande smärta. Omedvetet höjs min andning och när jag äntligen är nere från trappan känner jag mig svimfärdig. Jag andas djupt in genom näsan och ut genom munnen i ett försök att lugna ner min uppskakade kropp. Utan resultat skyndar jag mig mot närmsta badrum och slänger mig över toaletten. Hostande och hulkande spyr jag upp den lilla måltiden jag fick i mig dagen innan. Jag snörvlar och försöker att trycka tillbaka tårarna då illamåendet återigen tar över min kropp och jag håller ett krampaktigt tag om toalettsitsen när jag kräks. Tillslut är det endast galla som kommer ur mig och ställer mig upp på vingliga ben. Jag spolar och ställer mig framför spegeln med händerna på vardera sida av handfatet. Tjejen som möter min blick ser förstörd ut. Tårar rinner ner för hennes kinder och hennes ögon förmedlar inget annat än sorg och rädsla. Jag sluter ögonen, försöker tänka mig att det här aldrig har hänt. Jag försöker inbilla mig att jag är hemma, trygg och varm. Att mina föräldrar står i köket och småpratar medan jag och Luke har någon fånig diskussion om någonting onödigt. Jag försöker tänka mig att olyckan aldrig hände. Jag trodde inte den hade påverkat mig på något annat sätt än fysiskt, men när jag tänker efter så är jag ganska skadad psykiskt också. Jag brukade aldrig vänta extra länge vid övergångsställen, bara ifall att. Jag brukade inte skämmas över min kropp, som nu är fylld av ärr och jag kan inte hata den mer. Jag brukade inte känna att mina vänner inte brydde sig om mig. Efter olyckan känns det som att de tar avstånd från mig, och även om jag inte vill erkänna det så har det en stor effekt på mig. Hur mycket jag än vill neka det, så har jag nog aldrig mått värre. Alkoholen skrämmer mig, men samtidigt så fick det mig att känna en otrolig lättnad. Alla mina bekymmer lättade från mina axlar under de timmar jag var påverkad. Ångesten växer ännu ytterligare i mig då jag egentligen inte borde påverkas av det här psykiskt. Trycket i bröstet gör att mina det blir svårt att andas. Det känns som att jag ligger på bottnen av ett av, hjälplös och svag.Jag borde inte känna såhär. Det som hände mig borde bara ha skadat mig fysiskt, men varför rinner det då tårar ner för mina kinder? Jag snyftar och öppnar mina ögon som ser tomt och livlöst tillbaka på mig. Men hjälp av baksidan av handen torkar jag bort tårarna som fortfarande envisas att rinna över.

"Leah?"

Jag vänder mig hastigt om och möts utav Alec. Hans hår står åt alla håll och kanter, och hans ögon är lätt rödsprängda.

"Vad gör du?"

Jag öppnar munnen men inget ljud kommer ut och istället rinner tårarna ner för mina kinder som aldrig förr. Alec reagerar snabbt och inom loppet av en sekund är han framme hos mig och omfamnar mig hårt. Han hyschar mig och stryker mig över håret. Hans tröja blir alldeles blöt på grund av mina tårar, men det verkar han inte bry sig. När mina tårar äntligen slutar att rinna står jag fortfarande i hans famn och han verkar inte planera att släppa mig.

"Allt är okej, Leah. Allt är okej" viskar han och vaggar mig fram och tillbaka i en långsam takt.

"Nej, ingeting är okej" snyftar jag och tårarna svämmar över på nytt.

A/N:

Ett lite annorlunda kapitel, enligt mig. Jag har inte varit så bra på att beskriva Leah's tankar och känslor, så meningen med det här kapitlet var att ni skulle få en liten inblick i hur hon känner sig :)

Hoppas ni tyckte om kapitlet och glöm inte att rösta och kommentera!

xoxo
- Linn