Addicted

32.

Resten av veckan stannade jag hemma. Jag övertygade mamma att jag hade ont i magen, och inte ville göra någonting värre ifall det hade med mina tidigare skador att göra.

Magont har jag faktiskt, så allt jag säger är inte en lögn. Smärtan kommer dock inte ifrån några skador, utan ifrån rädslan att möta Alec. Rädslan att se in i hans ögon, förlåta honom för att sen bli krossad igen på nytt. Och inte nog med det, skratten och blickarna. Jag tror inte jag kan klara av allt på en gång. Det är så mycket känslor och majoriteten av dem är negativa. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, så allt jag gör är att ligga i min säng och låta min hjärtesorg äta mig inifrån.

"Leah?"

En svag knackning ljuder genom det annars tysta rummet och in stiger Luke. Jag tittar försiktigt upp från min kudde och han ser bekymrat på mig. Vi har inte pratat om det som hände i skolan, och våra föräldrar vet heller inte någonting om incidenten i aulan. Det förvånar mig faktiskt att rektorn inte mejlade mamma eller pappa om vad som hände mig.

"Vill du prata om det?" frågar han tyst och jag skakar genast på huvudet och begraver ansiktet i kudden igen. Jag känner hur sängen tyngs ner bredvid mig och en varm hand läggs på min rygg.

"Jag kan inte fatta att han gjorde så" mumlar jag och min röst är skrovlig och svag eftersom jag inte pratat på länge. En tung tystnad uppstår och Luke verkar fundera på vad han ska svara.

"Jag är säker på att han hade en anledning" Säger han tillslut mycket tyst och jag sätter mig hastigt upp vilket får Luke att överraskat rygga tillbaka.

"En bra anledning? Skojar du med mig? Försvarar du honom?!" Ilskan byggs upp inom mig som aldrig förr. Min egna bror väljer att ta Alec's sida. Han väljer att försvara killen som skämde ut mig inför hela skolan. Killen som bara några dagar tidigare sagt att han skulle göra vad som helst för mig.

"Nej jag m-"

"Gå" avbryter jag bryskt och Luke ser förvirrat på mig. Visst vi brukar bråka, men i sånna här lägen brukar vi i alla fall lyssna på varandra, hjälpa och vara där för varandra.

"Men ja-"

"Gå!" nästintill skriker jag och Luke blir med ens arg.

"Ta inte ut din ilska över mig bara för att du inte var bra nog!" Fräser han men verkar ångra sig sekunden som orden lämnar hans läppar. Min hållning sjunker och hans hårda ord slår mig hårt i magen.

Jag var inte bra nog.

"Leah , jag menade in-"

"Bara gå" viskar jag och avbryter honom ännu en gång. "Snälla"

Luke ser skyldigt på mig innan han motvilligt reser sig ur sängen och går ut från mitt rum utan ett ord. Jag faller utmattat tillbaka i sängen och orkar inte ens hålla tillbaka tårarna.

Jag var inte bra nog.

~~~~~
Började skolstarten med en inlämningsuppgift om hur matspjälkningen går till och hur alla näringsämnen bryts ner och tas upp ":)"

Det är därför uppdateringen blev lite sen, men hoppas att ni förstår!

Xx Linn