Addicted

24.

Jag sitter hemma igen. Mobilen ligger på sängen framför mig och jag fortsätter vela mellan att låsa upp mobilen och ta tag i mitt problem eller fortsätta fly ifrån det. Efter många om och men tar jag med en skakig hand upp mobilen, går in på min och Alec's konversation och knappar tveksamt in ett svar.

Leah, 16.57
Om du inte var full, menade du allt du sa?

När en grå pratbubbla uppstår i hörnet av skärmen håller jag andan medan jag gnager nervöst på underläppen.

Lögnaren Bajsbrun, 17.03
Ja.

Och jag är ledsen för allt jag gjort

Det är jag verkligen

Leah, 17.04
Vad menar du med "allt" du har gjort?

Även fast meddelandet står markerat som läst får jag inget svar. Skärmen står fortfarande tom, precis som mitt inre känns. Tomt.
Jag lägger frustrerat ner mobilen på nattduksbordet, slänger ner huvudet på kudden med en duns och drar upp täcket till näsan. Jag stirrar länge på mobilen i längtan på att den ska surra eller på något sätt signalera att Alec inte ignorerar mig. Att han inte bryr sig om mig. Tyvärr så faller mina ögonlock tillslut ihop utan att någonting händer och jag sommar men en gnagande sorg inom mig.

***

Tisdag är en av dagarna som är helt onödiga. Av någon anledning känns tisdagar alltid mer kalla, regniga och allmänt deprimerande. En till faktor till varför jag hatar tisdagar kan också vara för att alla mina lektioner är tillsammans med Alec. Trots att min ork ligger på noll reser jag mig ur sängen och släpar mig vidare mot badrummet. Sömnen verkar inte vilja släppa mig, så dagens outfit och smink blir enkelt och naturligt. Mitt hår sätter jag upp i en slarvig hästsvans innan jag beger mig ner mot köket. Jag skulle mer än gärna vilja göra en snygg messybun, men tyvärr besitter jag inte den egenskapen. För mina messybuns, blir verkligen messy och otroligt fula. Till frukost äter jag en banan och precis som vanligt står jag sen på min skateboard med vinden som smeker mitt ansikte. Även om jag inte vill gå till skolan och möta mina problem sparkar jag upp farten lite ytterligare.

När jag tillslut kommer fram till skolan tar jag brädan under ena armen och rättar till min ryggsäck som vilar över mina axlar. Inom mig virvlar en storm och jag försöker svälja den nervösa klumpen i halsen medan jag går mot mitt skåp. Min första lektion är matte, vilket inte är en så bra start på min dag. Matte är lika med grupprum och grupprum är lika med ensam med Alec. Av någon anledning så tycker lärarna att jag och Alec måste sammarbeta mer, och därför parar de ofta ihop oss.

Inne i mattesalen är det inte många personer och jag sätter mig längst bak i klassrummet. Snart sätter sig ingen mindre än Alec bredvid mig och när jag försiktigt möter hans blick ler han mjukt. Han ler så att alla mina känslor jag försökt trycka bort kommer springande tillbaka.

Han ler så att jag faller om och om igen.

A/N:

Oj vilket tråkigt mellankapitel...