Addicted

33.

Jag flåsar andfått och saktar in farten. Jag lutar mig framåt och vilar händer händerna mot mina knän för att hämta andan. Jag torkar svetten vid hårfästet och låter mina fingrar svepa över den lilla - knappt synliga - utbuktningen som också kallas ärr. Jag sliter upp ytterdörren och klampar in i det nystädade huset.

"Leah, är det du?" ropar mamma ifrån köket och jag ger ifrån mig ett hummade ljud som ska föreställa ett ja. Jag drar av mig mina skor och fortsätter in i huset. Jag slänger en blick på klockan som prydligt hänger på en av väggarna och konstaterar att klockan snart är sju på kvällen. Det är torsdag, och idag var första dagen jag gick tillbaka till skolan sen händelsen med videon. Alla blickar och viskningar var uthärdliga och under dagen lärde jag mig att stå ut, men när Alec steg in i rummet sjönk självförtroendet jag byggt upp till noll. När han mötte min blick utstrålade han inget annat än skuld, ånger och sorg. Hela hans kroppshållning slokade och hans ögon hade tappat sin annars retliga glimt. Under några sekunder övervägde jag att le, visa ett tecken på att allt är okej men när Lukes ord ringde i mina ögon vet jag genast bort blicken.

Du är inte bra nog.

Jag skyndade mig hem och spenderade som vanligt min ensamtid i sängen. När klockan slog sex och jag inget annat än bläddra igenom sociala medier bestämde jag mig för att gå ut. Så det var det jag gjorde. Det var min första springtur sen olyckan och min kondition var ju inte riktigt på topp, så nu  är jag ingenting annat än lättad att få gå in i duschen.

Jag nästan sliter av mig mina svettiga och smutsiga träningskläder för att sen ställa mig i duschen. När det först kalla vattnet sakta men säkert börjar bli varmt slappnar mina spända muskler av. Jag njuter av värmen och den trygga känslan som det rinnande vattnet förmedlan. Jag sluter mina ögon och drar fingrarna genom mitt hår. Den första tåren rinner ner för mitt ansikte och blandas med vattnet. Jag svär tyst och stryker fingrarna under ögonen även om det inte gör någon skillnad. Allt jag gör är att gråta och det gör mig så frustrerad, för vad jag än gör slutar det med att jag blir sårad och hur jag än beter mig slutar det alltid med mina tårar.

***

Lögnare, 19.28
Leah

Svara

Kan du svara när jag ringer?

Snälla kan jag få förklara i alla fall?

Sluta ignorera mig...

Jag suckar när jag läser igenom smsen som under kvällen trillat in. Ett osäkerhet gnager inom mig och jag vet inte om jag ska svara eller om jag ska låtsas som ingenting. Jag suckar högt, stänger ner mobilen och slänger den tvärs över rummet. Jag orkar inte ens bry mig om den går sönder. Då skulle skärmen matcha min insida. Dörren till mitt rum öppnas utan förvarning och Luke tonar upp i dörröppningen.

"Du kan inte ignorera mig för evigt" säger han och jag fnyser. Under de senaste dagarna har jag inte sagt ett ord till min bror. Jag har knappt kollat på honom och han har nu den senaste dagen börjat reagera på min frånvaro.

"Jag kan göra vad jag vill" muttrar jag och korsar envist armarna över bröstkorgen. Han suckar högt och himlar med ögonen.

"Sluta larva dig" säger han och går fram och sätter sig framför mig vid fotänden av sängen.

"Ska jag sluta larva mig? Förlåt för att jag blev sårad när du väl beskrev hur jag inte räcker till" fräser jag och kämpar mot tårarna. Jag ska inte gråta, inte igen.

"Du vet att jag inte menade det..." mumlar han och slår skamset ner blicken. Jag säger ingenting utan söker bara hans ögonkontakt.

"Varför kan du inte bara ta min sida för en gångs skull? Stötta mig när jag behöver det?" säger jag sårat och min röst spricker i slutet av meningen på grund av alla tårar som hotar och klumpen som växer sig större i halsen.

"Jag stöttar dig Leah, det gör jag. Jag vet inte varför jag sa så, jag bara-" yttrar han och pillar nervöst med fingrarna tills jag avbryter honom.

"Det är okej" säger jag och Luke ser chockat på mig. "Jag orkar inte bråka med dig också"

Han spricker upp i ett leende och drar in mig i hans famn.

"Jag är ledsen" säger han och jag ska precis svara när min mobil plingar till. Ännu ett sms visas på skärmen och jag öppnar meddelandet.

Lögnare, 20.17
Kan vi träffas? Jag behöver verkligen prata med dig

Snälla?

Luke läser smset över min axel och jag biter tveksamt i läppen, osäker på vad jag ska svara.

"Gör det. Det är bättre att du tar tag i det. Förlåt honom eller inte men då har du i alla fall gjort ett tydligt val"

Jag ser tveksamt på Luke som möter mig med lugna ögon. Det är i tillfällen som den här som jag inser mina och Lukes likheter. Inte bara utseendemässigt, utan det är någonting som får mig att känna att vi tänker exakt samma saker.

Jag knappar in ett kort svar med lätt darrande fingrar och trycker på skicka innan jag hinner ändra mig.

Leah, 20.20
Möt mig vid gamla lekparken vid 9

~~~~~~~~
Känns som att allt jag skriver blir slarvigt, rörigt och dåligt??

Vet inte varför men blir inte nöjd med mina kapitel, men orkar inte skriva om. Ni får stå ut med lite halvdana kapitel.. :/

Rösta och kommentera och jag blir glad<33

Xx Linn