Addicted

5.

Tre dagar.

Yttligare tre dagar har passerat förbi och jag är fortfarande fast på sjukhuset i min obekväma säng med mitt fula sjukhusnattlinne tillsammans med killen som jag fortfarande inte kan namnet på eftersom han har sagt till sina läkare att inte nämna hans namn i min närhet. Väldigt barnsligt om du frågar mig. Musiken strömmar genom mina hörlurar och in i mina öron. Mina fingrar trummar i takt med tonerna och jag nynnar svagt till melodin.

"Leah?"

Min uppmärksamhet vänds mot killen som jag nu har börjat kalla för Brownie eftersom han har så mörkt hår. Såklart vet han inte om hans smeknamn och jag tänker inte heller berätta det för honom.
Jag drar ut en av hörlurarna så att hela mitt fokus ligger på honom.

"Jag ska få åka hem idag" säger han och jag höjer förvånat på ögonbrynen. Efter de få dagarna vi spenderat tillsammans så har jag börjat att vänja mig med hans närvaro. Även fast jag inte vet någonting om honom så har vi fortfarande pratat mycket med varandra för att hålla oss sysselsatta. Han har fått reda på nästan allt om mig, medan allt jag vet om honom är att han gillar jelly beans. är 1.87 lång och han är 18, alltså ett år äldre än mig.

"Hörde du vad jag sa eller?" Jag rycker till och märker att jag suttit och dagdrömt, vilket jag är väldigt bra på att göra. Jag nickar snabbt och fäster en hårlock bakom örat.

"Vad kul för dig" säger jag och försöker att låta så positiv som möjligt. Även fast jag knappt känner Brownie så är han det närmsta jag har till vän för tillfället, och han är ändå den som jag har spenderat mina dagar med. Även om jag inte vill det så kan jag inte låta bli att känna mig lite ledsen. Ingen av mina vänner har hälsat på mig under den veckan jag har varit på sjukhuset. Jag har fått ett eller två krya på dig-sms från några, men inget mer. Pågrund av det så har jag nog fäst mig lite för mycket vid Brownie. Vi kommer ju inte direkt se varandra igen.

"När åker du?" Frågar jag och klämmer fram ett leende.

"Klockan fyra" svarar han och jag slänger en blick på klockan som hänger på en av väggarna. Klockan är 12 just nu, vilket ger mig fyra sista timmar att spendera med honom. Jag sätter mig i en bekvämare ställning och granskar killen framför mig.

"Eftersom jag antagligen inte kommer få se dig igen efter att du har åkt så kan du väl i alla fall säga ditt namn?"

"Nej" flinar han och jag suckar högt.
"Men första bokstaven är A"

Jag rynkar fundersamt på ögonbrynen.
"Aaron? Anton? Alex?" Rabblar jag tills jag inser att han kommer neka alla namn jag säger.

"Då får jag väl kalla dig A då. Precis som i Pretty Little Liars. Fast du är ju såklart inte någon psykopatisk person som skriver hotfulla sms och låser in min i frysar och-" Jag märker Brownies förvirrade ögon och jag inser att jag ännu en gång börjat att babbla om saker han inte förstår. Han skrattar lågt och avfyrar ett leende.

"Nej, jag kommer i alla fall inte låsa in dig i en frys" skrattar han och jag ler svagt medan en rodnad sprider sig på mina kinder. Jag slår ner blicken på mina händer som pillar på filten som ligger slängd över mina bara ben.

"Så du kommer aldrig säga vad du heter?" Frågar jag och möter hans blick när mitt ansikte inte är lika rött längre. Han rycker på axlarna och ser minst lika intensivt tillbaka på mig.

"Varför har du fått ha på dig vanliga kläder hela den här tiden, men inte jag?" Frågar jag och det får honom att brista ut i skratt.

"För att jag inte är lika sjukt som du, gumman"

Vadå gumman? Jag är väl ändå inte någon gumma.

"Men varför är du ens här?" Frågar jag och han blir genast allvarlig och skruvat obekvämt på sig.

"Jo, alltså.. Jag, eh" får han ur sig men inget han säger bildar en försåtlig mening.

"Du?" Säger jag för att hjälpa honom lite på traven.

"Jag var med i en olycka kan man säga" säger han tillslut och jag nickar fundersamt.

"Vad för slags olycka?" Frågar jag men ångrar mig genast då hans ansikte genast får mer arga drag och hans käkar spänns.

"Det har du inte med att göra" fräser han och jag ryggar skrämt tillbaka av hans hårda och hotfulla ton.

"Som du vill" mumlar jag och stoppar återigen in mina hörlurar i öronen och låter musiken omsluta mig och mina tankar.

A/N:

Jahopp... Det här sög ju