Addicted

8.

Väckarklockans öronbedövande tjut ljuder genom rummet och jag stönar irriterat. Jag sträcker ut armen och slår kanske lite för våldsamt på snoozeknappen. Ljudet slutar tvärt och jag suckar tyst. Idag är första dagen i skolan efter min olycka för tre veckor sen. Efter att jag fått reda på att Brownie hade tagit mitt nummer så har vi snackat lite. Mest stelprat, men ibland har det blivit lite längre konversationer. Jag vet fortfarande inte hans namn, eller någonting nytt om honom. Han är fortfarande lika hemlighetsfull, vilket gör mig väldigt irriterad då det känns som att han vet allt om mig.

Jag slänger av mig det varma och trygga täcket och den svala luften träffar mig och får håret på mina armar och ben att resa sig. Jag slänger en blick på mig genom helkroppsspegeln och suckar. Mitt ansikte är blekt, vilket gör att ärret vid mitt hårfäste syns tydligare. Tydliga mörka ringar tonar upp sig under mina trötta ögon och mina läppar är torra och aningen spruckna. Jag fortsätter till badrummet där jag samlar vatten i mina kupade händer och sköljer ansiktet. Jag tar fram min tandborste och trycker ut lite tandkräm på den. Eftersom jag oftast inte äter frukost så passar jag på att borsta tänderna redan nu. Jag känner mig  alltid fräschare och piggare efter att jag borstat tänderna, så det gör jag nästan alltid först.

Jag spottar ut det vita och mintsmakande skummet i handfatet. Jag sköljer bort det och även tandborsten innan jag med släpiga steg tar mig tillbaka till mitt rum. Jag drar upp rullgardinen och kisar lätt då solens strålar skiner igenom fönstret. Solen har börjat komma upp ganska tidigt eftersom det börjar övergå från vinter till vår. Klockan är också tio på morgonen just nu, så det kan ju också vara därför det är så ljust. Det jag gillar med måndagar är att vi börjar vår första lektion klockan elva, och sovmorgonen är just nu behövlig. Jag brukar alltid reta Luke för det, eftersom han går i min parallellklass och han har aldrig sovmorgon.
Jag går fram till min garderob och öppnar dörrarna. Jag sveper med blicken över mina kläder och suckar djupt. Jag drar fram en tröja och granskar den.

"Nej, den är för somrig" mumlar jag och slänger bort den. Istället tar jag fram en långärmad och överväger om jag ska ta den.

"Den hade jag i förrgår" muttrar jag och slänger även bort den. När jag tillslut valt en enkel t-shirt och ett par slitna jeans så byter jag underkläder och drar på mig min outfit. Jag sätter mig på min lurviga, vita matta framför helkroppsspegeln och tar min necessär som är fylld med mitt smink. Jag börjar att lägga concealer och försöker även att täcka ärret i pannan så gott det går. Därefter sätter jag basen med ett puder, applicerar rouge och gör en naturlig contour, fyller i mina ögonbryn och därefter tar jag mascara. Efter en halvtimme känner jag mig klar och redo för att bege mig mot skolan. Jag klampar ner för trappan och på vägen till hallen så sliter jag åt mig mina nycklar. Jag tar på mig min svarta bomberjacka och mina vita converse. Eller ja, de brukade vara vita i alla fall. Jag släcker i hallen och går ut från huset. Jag låser dörren och tar tag i min skateboard som står lutad mot panelen. Jag slänger den på marken och ställer mig på den, sparkar upp farten och låter sedan brädan göra jobbet för att komma fram till skolan.

Efter ungefär tio minuter svänger jag in på skolgården. Det är helt tomt och jag antar att de flesta redan har börjat. Jag hoppar av skateboarden och bär den istället när jag går igenom dörren in till skolbyggnaden. Vita skåp står uppradade längs väggarna och jag börjar att gå rakt fram för att komma fram till mitt. Jag tar fram min mobil och kollar klockan. 10.56. Det är alltså fyra minuter kvar tills jag börjar. Jag kommer fram till mitt skåp och öppnar det. Jag tar fram mina matteböcker, ställer in min skateboard och fortsätter sen genom korridoren mot rätt sal. På vägen träffar jag på några få elever, och varje gång fick jag långa blickar som jag endast besvarar med att stirra lika intensivt tillbaka på dem. Jag kommer fram till rätt klassrum och ser att dörren redan är öppen. Jag går rakt in i klassrummet och känner hur den nervösa klumpen i magen växer. Direkt när jag stiger in vänds alla blickar mot mig. De flesta ser väldigt chockade ut och jag biter nervöst på läppen.

"Leah! Välkommen tillbaka" säger min lärare Sanna och ser lite förvånat på mig. "Jag trodde du skulle vara ledig ytterligare en vecka"

"Ändrade planer" mumlar jag och försöker ignorera alla blickar medan jag sätter mig längst bak i klassrummet vid en ledig bänk.

"Det är kul att ha dig tillbaka" säger hon vänligt och jag hummar svagt. När Sanna börjar lektionen vänds allas uppmärksamhet till henne och jag pustar lättat ut. Jag tar upp min mobil och speglar mig diskret i skärmen. Ärret är i alla fall inte allt för tydligt.

***

Efter en lång och tråkig mattelektion styr jag stegen mot svensksalen med mina böcker pressade mot min bröstkorg. Inte en enda gång har jag sett Alice, som också är min bästa vän. Hon går i min parallellklass, så vi har nästan aldrig lektioner tillsammans. Det var från henne jag hade gått hem från den där kvällen då olyckan skedde. Sen dess har jag inte hört av henne. Inte ett enda samtal eller sms. Jag vet inte varför, och när jag försökt få tag på henne så har hon bara ignorerat mig.

Djupt inbäddad i mina egna tankar svänger jag in i rätt sal och sätter på en av bänkarna längst bak vid fönstren. Jag ser hur klassrummet långsamt fylls och tillslut kommer läraren in för att starta lektionen. Jag ser ner på mina böcker och klottrar lite på det bruna pappret och skyddar omslagen. Jag kan höra hur en knackning avbryter lärarens prat och hur dörren till klassrummet öppnas.

"Ja, juste! Vi har en ny elev i klassen" säger Mats, som också är vår svenskalärare. "Skulle du kunna presentera dig för klassen?" En harkling ljuder genom klassrummet, följd utav en kort tystnad innan personen börjar prata.

"Jag heter Alec, är 18 år så jag har alltså gått om en klass och jag flyttade hit från Göteborg för några veckor sen"

Rösten som pratar känner jag igen lite allt för väl och jag ser upp från mitt klotter.

"Helvete" säger jag, och slår genast handen för munnen. Alla blickar vänds mot mig, och även killens. Han ser minst lika förvånad ut som jag, men sen spricker han upp i ett flin.

"Om första gången är slumpen, andra gången ödet, vad är då tredje?" frågar han och jag kollar chockat på honom.

Brownie...

A/N:

Hej allihopa jag har jättetråkigt om ni tycker det är intressant hejdå