Addicted

34.

Jag saktar ner mina steg när jag börjar se lekparken. Jag drar min tunna jacka tätt runt min kropp och när jag ser den svarta gestalten stå lutandes mot den gamla gungställningen börjar jag ångra mitt beslut att möta upp med Alec. Jag tar ett djupt andetag och försöker förgäves lugna ner min rusande puls. Nu är det bara några meter kvar till Alec och han får syn på mig. Solen har ännu inte skymt helt utan sprider fortfarande en gnutta varmt ljus över vår omgivning.

"Hej" säger han tyst och jag repeterar frasen lika tyst. Han tar prövande ett steg framåt men jag backar envist. Jag måste hålla avstånd för att inte falla för frestelsen av honom och hans närhet. Ingen säger någonting och jag väntar spänd på att han ska ta initiativet men istället ser han bara intensivt på mig. Nästan desperat, som att det här är sista gången han ser mig.

"Jag, eh, j-jag"

Han fumlar runt med orden och försöker hitta ett bra sätt att formulera sig men allt som kommer ut är osammanhängande meningar.

"Du?" säger jag och försöker hjälpa honom lite på traven. Han tar ett djupt andetag och drar frustrerat en hand genom sitt hår. Han mumlar en rad med svordomar och nu bankar mitt hjärta likt ett lokomotiv i bröstkorgen på mig.

"Jag-" Han flackar nervöst runt med blicken tills den hamnar på mig.

"Om du inte tänker säga det du tänker så sticker jag härifrån" säger jag och börjar bli trött på hans beteende. Han är inte ens värd min tid och jag tänker inte stå här som en idiot medan han velar mellan att prata med mig eller bara stirra dumt.

"Åh fan, du förstår inte" utbrister han och höjer rösten vilket får mig att överraskat rygga tillbaka. "Du kommer hata mig efter jag berättar det, men jag kan inte hålla det inne längre. Jag- fan!" Ännu en gång avbryter han sig själv och sliter i sitt hår. Han sparkar argt till en gammal ölburk som skräpar på marken och jag följer tyst varenda rörelse han gör.

"Du kommer aldrig förlåta mig" viskar han och när han möter min blick med blanka ögon känner jag ett stygn av medlidande, men skakar snabbt av mig det och fortsätter spela oberörd.

"Bara säg, det kan väl inte bli värre än vad det redan är? För om du inte har förstått det så hatar jag dig redan!" utbrister jag frustrerat och slår ut med armarna för att förtydliga min irritation. En tår rullar ner från hans kind men han torkar snabbt bort den och viker ner blicken. Jag suckar uppgivet och vänder på klacken för att lämna honom ensam.

"Om du tänker efter så vet du vad jag pratar om. Du vet exakt vad jag har gjort" yttrar han tyst och jag ser förvirrat på honom. Han vänder blicken åt höger och jag följer hans exempel. Vägen bredvid oss är platsen där jag blev påkörd. Det är då allting går upp för mig. Minnen jag tidigare inte kommit ihåg och antagligen omedvetet förträngt ifrån den kvällen kommer rusande tillbaka till mig och alla bitar verkar falla på plats.

Flashback

"Leah?" säger Alice tyst och jag vänder min uppmärksamhet mot henne istället för filmen.

"Jag måste berätta en sak för dig" mumlar hon och den plötsliga nervositeten får mig att känna mig lite osäker. Alice flackar nervöst med blicken på allting annat än mig och tillslut så stannar hennes blick på hennes fingrar som pillar med en tråd i filtens fåll.

"Jo, alltså" börjar hon osäkert innan hon tar sig mod att fortsätta. "Jag och Luke vi, ja, vi alltså"

Jag misstänksamt på henne när hon biter sig i läppen och möter min blick. "Vi har, jag vet inte vad jag ska kalla det.. Ett förhållande?"