Addicted

39.

Hej Leah

Börjar man ens brev så? Jag vet inte, jag brukar aldrig göra det här.

Jag antar att jag gör det här i skriftlig form för att jag är för feg. Jag vågar inte gå fram till dig efter fyra månader och säga det här.

Våra liv krockade bokstavligen in i vandras och jag vet att jag låter självisk när jag säger det här men jag är nästan lite glad att den där kvällen hände. Då jag, du vet, körde på dig. Om den inte hänt skulle vi antagligen inte börjat prata med varandra i skolan. Och då skulle jag inte känna dig. Fan vad jag skulle ha missat något. När du kom in i mitt liv fick jag ett helt nytt perspektiv på saker. Allt handlar inte om status och bilar. Du fick mig att inse att livet kan ge så mycket mer och jag är evigt tacksam. Du kommer alltid vara min första kärlek. Tjejen jag föll pladask för, även om du spillde kaffe över mig och körde på mig med din skateboard.

Dit jag vill komma är även om jag försöker gå vidare så kommer du alltid ha en extra del i mitt hjärta. För ja, jag försöker glömma dig. Du tycker antagligen att allt som hänt känns som igår, men för mig har det gått över fyra månader. Mitt liv har rullat på, även om det känts meningslöst utan dig. Jag kunde sitta bredvid dig i timmar, låtsas som att du var vaken. Låtsas som allt var som vanligt och du bara sov i min famn, redo att vakna upp igen när solen steg. Jag gick varje dag i väntan på ett samtal ifrån dina föräldrar om att du vaknat, men det kom aldrig. Så tillslut bestämde jag mig. Jag hade förlorat hoppet på dig och övertalade mina föräldrar att flytta. Vi flyttade så långt bort som möjligt för en vecka sen. Åh Leah jag är så ledsen, men jag har gett dig mer negativitet än positivitet i ditt liv. Du bryr dig antagligen inte, du är antagligen fortfarande arg på mig, och det kan jag klara av, trots att det är rätt åt mig. Jag klarar inte av att ha suttit i fyra månader, konstant hoppats att du ska vakna, bara för att sen inse att jag aldrig kommer få tillbaka dig. Om du inte skulle vaknat orkar jag inte med att gå runt i samma korridorer du borde befinna dig i. Strosa runt på samma gator du gått på, men inte får längre. Men nu när du vaknat klarar jag framför allt inte av att se dig utan att du är min. Träffa dig med vetskapen att jag aldrig kommer få känna dina läppar mot mina längre.

Därför är det här hejdå. Om du vill se mig en sista gång, möt mig vid lekparken vid 22.30 ikväll.

Efter det försvinner jag för gott.

//Din Alec