Addicted

37.

När jag slår upp mina ögon fylls jag av en märklig déjà vu-känsla. Vita väggar, vitt tak och en stark doft av handsprit fyller mina sinnen och jag kan även höra ljudet av en regelbundet pipande maskin. Jag kopplar det jag sett till ett sjukhus, och jag försöker komma ihåg varför jag befinner mig här, men det senaste jag kommer ihåg var att jag på gymmet och boxade. En stickande smärta i min arm får mig att se ner på den där jag ser att ett dropp sitter fäst i mitt armveck. Mödosamt sätter jag mig upp i sängen och när jag ser upp möter jag en flickas ögon. Hennes bruna, stripiga hår ramar in hennes insjunkna och bleka ansikte. Ett bandage är lindat runt hennes panna och när jag ser in i hennes tomma och livlösa ögon. Mörka påsar hänger under ögonen på henne och det är inte för ens jag öppnar munnen för att hälsa som jag inser att det är min egna spegelbild. Jag stryker försiktigt handen längs mitt käkben som syns tydligare än vad det brukar. Jag ser ner på mina armar som också ser lite smalare ut än vanligt och jag försöker förgäves dra bort plastarmbandet som sitter runt min högra handled. När jag inser att jag kanske borde meddela någon att jag är vaken ser jag mig omkring efter någon slags knapp. Över mitt huvud finns en stor röd knapp och jag tvekar en stund innan jag försiktigt trycker på den. Det piper svagt och inom loppet av några sekunder fylls rummet av flera läkare och sjuksköterskor. När de ser att jag sitter upp och är vaken stannar de upp i dörröppningen och ser på mig som om jag är ett spöke. Läkaren längst fram tar fram ett stetoskop ifrån fickan på sin typiska labbrock och mumlar någonting till sköterskorna bakom honom som nickar och försvinner utan ett ord.

"Hej Leah" säger han och kommer fram till mig. "Jag är dr Isaksson" presenterar han sig och jag mumlar ett svagt hej. Han säger ingenting mer utan börjar direkt undersöka mig. Jag sitter tyst och följer lydigt hans instruktioner, trots att jag helst av allt vill spilla ut alla mina frågor.

"Vad gör jag här? Vart är mina föräldrar?" frågar jag tillslut när jag inte kan hålla mig längre och ser förvirrat dr Isaksson. Han fingrar lite på sitt stetoskop innan han skjuter upp glasögonen på näsryggen och kliar sig i sitt gråsprängda hår. Han sträcker sig efter en pall som hans sätter sig på och ser allvarligt på mig.

"Kommer du ihåg någonting av vad som hände?" frågar han och jag tänker efter en stund innan jag skakar på huvudet. Han ger ifrån sig en låg suck innan han återigen rättar till glasögonen.

"Efter att du tränade fick du en stroke. Om du inte hade ringt till din bror hade du nog mist livet" förklarar han och jag ser stumt tillbaka på honom. "Du har legat i koma, det är därför din familj inte är här just nu. Du har legat i koma i fyra månader, Leah, och de började tappa hoppet"

Det känns som jag bokstavligen tappar hakan. Fyra månader? Har jag legat i en sjukhussäng i fyra månader medan min familj sett ner på mig och antagligen trott att jag skulle dö, igen. Det här är trots allt andra gången jag ligger på sjukhus och haft en nära döden-upplevelse.

"Vi har ringt din familj, och de är på väg hit" säger han och jag nickar lättat. "Och så som det ser ut nu så kommer du bli helt återställd" ler han.

Jag besvarar tacksamt hans leende och han försvinner från rummet. Fyra månader har gått, betyder det att jag har sommarlov? Hur mycket skola har jag egentligen missat?

Mina tankar ringlar iväg och Alec's namn poppar upp. Jag känner ett stygn av smärta när jag tänker tillbaka på vårt senaste möte, medan även nya frågor skapas.

Vad gör han nu? Bryr han sig fortfarande?

~~~~~~~~
Har skrivit två till kapitel, ska jag lägga ut dem nu, eller vänta?

Ni väljer :*

Xx Linn