Addicted

2.

"Ost eller skinka?" frågar Luke och håller upp de två mackorna. Jag rynkar avskyvärt på näsan och flackar med blicken mellan de två mackorna.

"Du måste äta någonting Leah" suckar han och sätter sig på stolen bredvid min obekväma säng. Han lägger ostmackan i mina händer men jag slänger genast iväg den så att den hamnar vid mina fötter istället.

"Du ska föreställa min bror, inte min personliga matassistent" muttrar jag surt och korsar armarna över bröstkorgen. Luke suckar och skakar besviket på huvudet.

"Jag är din storebror. Det är meningen att jag ska ta hand om dig" säger han och jag himlar med ögonen.

"Du är en minut äldre än mig, så känn dig inte allt för smickrad" muttrar jag och vänder ner blicken på en fläck som helt plötsligt verkade väldigt intressant.

"Men du kan väl gå till cafeterian och äta något i alla fall?" Frågar han och hans desperata underton hörs tydligt. Både mamma och pappa har också under de få dagar jag spenderat på sjukhuset försökt trycka i mig mat, men varje gång jag sväljer känns det som att det ska komma rakt upp igen. Jag har aldrig haft problem med att äta, men av någon anledning så stöter min kropp ifrån maten. Allt jag har fått i mig dem senaste fyra dagarna är några kex, en sked yoghurt och lite saft.

"Kom, vi går till cafeterian. Du skulle ändå behöva röra lite på dig" säger Luke och ställer sig upp. Utan protester slänger jag av mig filten och den svala luften slår emot mina nakna ben. Jag vet att lite rörelse skulle vara bra för mig eftersom det enda jag har gjort dem senaste dagarna är att ligga helt stilla och det skulle vara skönt att kunna få igång blodcirkulationen i benen.
Jag låter mina varma fötter möta det kalla golvet och en obehaglig rysning far genom min kropp. Luke tar ett stadigt grepp om mig och hjälper mig upp. Min kropp är klädd i ett typiskt sjukhusnattlinne och jag skulle gärna vilja byta, men orken finns inte där.

"Ska vi ta rullstolen?" Frågar han och möter min blick med en orolig utstrålning. Jag skakar kraftigt på huvudet. Jag behöver ingen rullstol. Jag behöver ingen hjälp alls.

Okej, kanske lite hjälp från Luke, men mer än så behövs inte.

Med en hand om min midja och den andra ihop flätad i min så går vi ut från mitt rum. Rum 289. Vägen till cafeterian är inte lång och under tiden pratar vi om allt mellan himmel och jord. Luke och jag är väldigt tajta och har alltid varit. Vi gör allting tillsammans. Vi är partners in crime liksom. Men även om vi skulle göra vad som helst för varandra finns såklart våra älskade syskonbråk. Och tro mig, vi bråkar inte lite. Det kan vara allt från vilket tv-program som är bäst, till hur vi ska dela upp chokladen, till vem som är längst även om båda vet att Luke är minst en decimeter längre än mig.

Vi kommer fram till trappan som ska leda oss till cafeterian och Luke är tvungen att ta ett stadigare grepp om min midja så att jag inte ska falla huvudstupa ner för trappan.

Ett trappsteg.

Två trappsteg.

Tre trappsteg.

Fyra trappsteg.

Framför oss finns nu den efterlängtade matsalen. Om man ens kan kalla det för en matsal. Vi går tillsammans fram till kön och Luke släpper sitt grepp om mig.

"Jag ska bara leta upp mamma och pappa. Du kan köpa något och sätta dig så länge" säger han och ger mig en hundralapp att köpa mat för. Han ger mig ett snett leende innan han vänder sig om och försvinner samma väg som vi kom. När kön börjar röra på sig så gör jag samma sak och tar ett vingligt steg framåt.

När det äntligen är min tur så kollar jag in i glasmontern för att se om det finns någon mat som faller mig i smaken. Kvinnan i kassan kollar på mig med vänliga ögon, men jag förstår att hon vill att jag ska skynda på lite då kön bakom mig växer. Jag suckar besegrat då jag inser att jag inte alls är hungrig och köper istället en kaffe. Jag har aldrig tyckt om kaffe. Smaken är besk och man måste vänta i nästan en kvart innan det har svalnat så att man kan dricka det. Men jag känner att jag behöver energin så jag får offra mina smaklökar. Kvinnan i kassan, som enligt sin namnskylt heter Karin, häller först upp kaffe och sen mjölk i en pappersmugg.

"Du har socker och lock där borta" förklarar hon efter jag betalat och pekar på ett litet bord där det står uppdukat med skedar, gafflar, lock, servetter, socker, salt och peppar. Jag nickar stelt och förflyttar mig från kassan och bort mot bordet. Jag river upp en liten påse som innehåller socker och häller i det i muggen. Samma sak gör jag med två till små påsar för att slippa den äckliga beska kaffesmaken. Jag tar en sked och rör om innan jag vänder mig om för att sätta mig vid ett bord. Tyvärr hinner jag inte göra någonting annat än att vända på klacken innan jag krockar in i någon och spiller ut hela min skållheta dryck över personen.

"Herregud, förlåt!" mumlar jag panikslaget och stirrar på fläcken som bildats på killens bröst.

"Se dig för jävla idiot!" muttrar han och drar lite i den vita t-shirten som börjat klibba fast sig vid hans hud.

"Du kanske borde se dig för. Jag vände mig bara om. Du gick in i mig" fräser jag åt honom och han spänner frustrerat sina käkar. Jag kan inte undgå att inspektera hans ansikte. Han står ju framför mig, så varför inte liksom?

"Har inte dina föräldrar lärt dig att det är oartigt att stirra?" säger han och jag rycker till. Trots hans kommentar så kan jag inte slita blicken ifrån honom. Hans tydliga käklinje, hans mörkt bruna hår och hans genomträngande ögon.

Tillslut så inser jag att jag verkligen står och glor på honom mitt framför hans ögon och jag skakar lätt på huvudet.

"Ledsen för tröjan" mumlar jag innan jag går förbi honom med blicken fäst på mina fötter och högröda kinder. Det är inte för ens jag rundar ett hörn som jag vågar andas ut.

Kan det bli mer pinsamt?

. . . . . . 

Detta utspelar sig i Sverige, men jag ville ha engelska namn för de är mycket finare tycker jag. Så nästan alla namn kommer uttalas på engelska även fast de bor i Sverige. Okej? Bra, då har vi det utrett :)

Hoppas ni gillade kapitlet och rösta om ni längtar till nästa!

- Linn