Addicted

10.

"Och nu så blev han helt känslokall och fräste på mig som om han hatar eller nått" säger jag och avslutar min lilla historia. Jag har förklarat allt om Brownie för Alice. Allt från när jag spillde kaffe på honom, tills jag träffade honom på lektionen.

"Är han snygg?" Frågar Alice och jag blänger på henne, men kan inte hålla mig för skratt.

"Är det allt du tänker på? Om han är snygg eller inte?" Skrattar jag och hon rycker oskyldigt på axlarna.

"Ja, han är snygg" fortsätter jag när mitt skratt lagt sig och blicken jag får av Alice är en sån där jasså-du-tycker-han-är-snygg-peddoblick.

"Vem är snygg?"

Jag vänder mig hastigt om i stolen och möts av ingen mindre än skolans mest irriterande, arroganta och idiot Oscar. Även kallad mitt ex.

"Ja, inte du i alla fall" muttrar jag och vänder mig återigen mot Alice som sitter mittemot mig. Jag hör hur stolen bredvid mig dras ut och sekunden efter det sitter Oscar bredvid mig med ett stort, äckligt flin på läpparna. Nästa sekund har flera av Oscars följeslagare till kompisar också satt sig runt bordet och jag ger Oscar en irriterad blick. Personerna som nu sitter runt bordet brukade vara mina vänner. Några var till och med mina bästa vänner. Dock insåg jag vilka falska människor de är när jag och Oscar avlutade vårt förhållande. Den sista stolen dras ut och även Brownie slår sig ner vid oss. Jag märker hur han söker ögonkontakt med mig, men jag vänder envist bort blicken.

"Leah.." börjar Oscar och knäpper ihop händerna framför sig. "Vi vet båda att du vill ha tillbaka mig. Så det är bara att erkänna det inför alla nu. Du behöver inte skämmas över att du aldrig fick mig att stöna på riktigt" fortsätter han och några av tjejerna runt bordet börjar fnissa medan andra killar flinar.

"Det är ganska svårt att få någon att stöna med något som är lika stort som min tumme. Jag hade inte direkt så mycket att jobba med" kontrar jag och möter Oscars blick. Jag ler oskyldigt medan han sitter med halvt öppen mun och försöker komma upp med en bra comeback.

"Så erkänn det bara. Du behöver inte skämmas över ditt utseende" säger jag och ställer mig upp. Alice är genast med på noterna och tillsammans vänder vi på klacken och går ut från matsalen. Jag hinner slänga en sista blick på Alec och vi får ögonkontakt i några sekunder innan jag försvinner ut från matsalen. Jag kan inte hålla tillbaka leendet som spelar på mina läppar efter att ha sett Brownie's minimala flin. Inte för att jag vill imponera på honom, eller något sånt. Vi är ju inte vänner, det har han visat ganska tydligt.

Men trots det så känner jag mig lite stolt.

A/N:

Kort, slarvigt och dåligt kapitel.. Förlåt för det, men har lite fantasibrist och känner att det går väldigt trögt att skriva just nu.

Rösta om ni är taggade till nästa kapitel!

xoxo
- Linn aka the amazing spiderwoman (som jag önskar att jag är...)