Addicted

4.

Den stela tystnaden ligger över rummet som ett tjockt täcke. Jag sitter i min säng, medan killen har slagit sig ner i en annan som några doktorer har rullat in i rummet. Han sitter med ögonen fastklistrade på sin mobil vilket ger mig en chans att studera hans ansikte. Han har skarpt markerade käkben, en rak näsa, mörka buskiga ögonbryn och minst lika mörkt hår.

"När ska du lära dig att inte stirra" muttrar han irriterat, fortfarande men blicken på sin mobil. Jag väljer att ignorera hans kommentar och fortsätter att nyfiket granska honom.

"Vad heter du?" Frågar jag och han vänder äntligen upp sin blick från mobilen och möter min. Vi tittar varandra rakt in i ögonen och ingen säger något. Spänningen fyller rummet och det känns nästan som att jag kan ta på den. Tillslut avbryter han vår lilla stirrtävling genom att öppna munnen och bryta tystnaden.

"Inget du behöver veta"

Jag höjer på ögonbrynen och fortsätter att blicka in i hans mörkt bruna ögon, som nästan ser svarta ut.

"Om vi ändå ska dela rum så borde väl jag få veta ditt namn?" säger jag och en djup suck slinker ur hans bleka läppar.

"Jag kommer inte stanna här länge, och sen så kommer vi aldrig träffas igen. Så vad spelar det för roll?" säger han irriterat och spänner sin blick i min. Min talförmåga verkar jag ha tappat så jag rycker endast på axlarna och han återvänder ännu en gång till sin mobil. Jag suckar tyst och lutar mig tillbaka i sängen som är vinklad så att jag kan sitta upprätt. Jag ser ut ur fönstret som sitter en bit bort från min sjukhussäng. Utanför kan jag höra hur bilarnas motorer, men det enda jag kan se är några höghus och den gråa, trista himlen.

"Leah?"

En välkänd röst når mina öron och jag vrider motvilligt på huvudet.

"Vi behöver bara se så dina sår läker som de ska" säger dr Svensson och ställer sig vid fotändan av min säng.
"Vill du att vi ska undersöks dig i ett annat rum, eller går det bra här?"

Jag sneglar bort mot killen som vägrar att säga sitt namn. Hans uppmärksamhet ligger på hans mobil och jag undrar om han ens märker att vi pratar.

"Det går bra här, antar jag" mumlar jag osäkert då orken till att förflytta mig till ett annat rum inte finns. Dr Svensson nickar och ställer sig på min högra sida. Jag sätter mig med benen dinglandes över sängkanten och ryggen emot honom. Jag kan känna hur han snörar upp mitt nattlinne och blottar min rygg. Jag är tvungen att hålla i klädesplagget så att det inte faller av min överkropp, för isåfall skulle jag just nu sitta i bh och trosor. Jag känner hur han försiktigt tar bort det som liknar ett stort plåster och jag fantiserar hur min rygg just nu ser ut. Röd, blåslagen och ett stort ärr längs ryggraden.

"Ta ett djupt andetag" säger dr Svensson och sätter sitt stetoskop vid mina skulderblad. Jag som han säger och låter mina lungor fyllas i ett djupt andetag. Han sätter den kalla metallplattan på andra sidan av min rygg och ber mig att återigen ta ett djupt andetag. Jag drar in ett andetag och stirrar på en tom fläck i luften. Dr Svensson fortsätter att undersöka mig och frågar vad som gör ont, hur det känns och då och då antecknar han ner någonting.

När han tillslut har lämnat rummet pustar jag ut. Inga dåliga nyheter i alla fall. Mitt sår på ryggen verkar läka som det ska, men jag kommer antagligen få ett ganska tydligt ärr. Dock så var jag redan inställt på det. Jag sätter mitt nattlinne tillrätta och försöker att knyta snörena som håller det på plats. Jag blir tvungen att vrida armarna bakom ryggen och försöker förgäves göra en duglig rosett.

"Behöver du hjälp med det där?"

Jag hoppar till och vänder mig mot killen, som jag fortfarande inte vet namnet på. Jag hade nästan glömt att han är i rummet.

"Nej tack, jag klarar mig" muttrar jag men tappar samtidigt ett av snörerna. Han skrockar lågt och jag kan höra hur han reser sig från sin säng. Jag suckar besegrat då jag inte orkar argumentera om det och jag vet också att jag behöver hjälp. När han tar tag i snörerna så snuddar hans fingrar vid min hud och en rysning far längs min ryggrad. Försiktigt och utan säga ett ord så knyter han ihop klädesplagget.

"Kan jag få veta ditt namn nu?" Frågar jag och försöker låta så snäll och oskyldig som möjligt. Han skrattar lågt och tar ett steg tillbaka.

"Nej, det är mycket roligare såhär" säger han och slänger sig på sin säng. Jag suckar och lutar mig tillbaka mot madrassen. Jag tar fram min mobil och pluggar in mina hörlurar. Jag ska få reda på hans namn och jag ska få reda på mer om honom.

AN:

Sorry för sämst uppdatering men jaja.

Oredigerat btw...

Rösta o kommentera :*

xoxo
- Linn