Addicted

41.

Mina fingrar dansar över hans bara armar och jag andas i takt med hans bröstkorg som regelbundet höjs upp och ner. Ljusstrålar kastas över oss och i vissa vinklar kan jag urskilja en regnbåge där ljuset bryts vid fönstret. Alec grymtar till och jag förstår att han har vaknat.

"Godmorgon" mumlar han hest och hans bara röst får mig att rysa av välbehag. Jag repeterar frasen och fortsätter att smeka hans armar med mina fingertoppar. En behaglig tystnad uppstår och min blick är fastlåst i Alec's. Hans bruna ögon inspekterar varendaste liten vrå av mitt ansikte och trots att jag brukar känna mig obekväm utav sånt känner jag inget annat än stillsamhet och lugn. Alec lutar sig försiktigt fram och hans läppar snuddar vid mina. Han borstar dem över mina läppar utan att riktigt kyssa mig och beroendet av hans närhet växer inom mig. Som att ha läst mina tankar kysser han mig försiktigt. Kyssen är oskyldig och det vanliga pirret tar plats i min mage, precis som varje gång han rör vid mig. Jag kan inte få nog av det. Han är som en drog.

"Jag måste fortfarande flytta" säger han plötsligt och jag ryggar förvirrat tillbaka. Jag ser chockat på mig och han ser skuldmedvetet på mig. "Vi har köpt huset, skolan är fixad. Jag är redo för att åka"

Jag fortsätter att stirra på honom med en halvöppen mun och han ställer sig upp. Musklerna spelar under hans hud, men just nu kan jag bara fokusera på det faktum att det här faktiskt händer. Jag som trott att allting var okej igen. När han börjar klä på sig sina kläder igen får jag tillbaka min handlingsförmåga och reser mig hastigt upp.

"D-du kan in-inte bara lämna mig!" utbrister jag med tårar som hotar att rinna över. När han fortsätter klä på sig tar jag panikartat tag i hans händer för att stoppa honom.

"Sluta! Du kan inte såra mig så som du gjort, få mig att förlåta dig och sen säga att du ska f-flytta" säger jag och de första tårarna svämmar över. Alec suckar och drar frustrerat händerna genom håret.

"Tror du jag vill lämna dig?!" fräser han och jag backar ett steg av hans plötsliga förändring av tonart. "Fan Leah! Du vet inte hur det har varit de senaste fyra månaderna" säger han och ser på mig med blanka ögon.

"Men jag är ju här nu" snyftar jag svagt. Han suckar högt och stryker frustrerat fingrarna under ögonen.

"Jag är glad att du är tillbaka. Jag kan fan inte bli lyckligare än när du är här" säger han och tar ett djupt andetag.

"Så vad är problemet?" utbrister jag och slår ut med armarna. Han säger ingenting utan ser bara på mig med skuld. "Jag är här och jag vill ha dig!"

"Det är jag, okej? Jag menar se på mig. Jag kommer antagligen få gå om det senaste året, jag kan inte behålla ett deltidsjobb. Jag kommer aldrig kunna ge dig det du förtjänar. Allt jag gör är att såra dig och du förtjänar så mycket bättre. Ja, jag kommer bli krossad av att behöva lämna dig och jag vill inget hellre än stanna här med dig men jag vill inte vara idioten som håller tillbaka dig och förstör dig. För det är allt jag någonsin gjort. Du har varit den som fick en kaxig liten unge bry sig igen. Jag älskar dig så jävla mycket, men på grund av det kommer jag bli anledningen till din undergång"

Alec tar ett djupt andetag efter sitt lilla tal och jag slappnar med ens av. Jag tar de steg som behövs för att komma fram till honom och ömt lägger jag mina händer runt hans nu blöta ansikte.

"Du är allt jag vill ha, okej? Du har sårat mig, visst, men vem skulle jag vara utan dig? Du har gett mig tusen gånger mer lycka och jag vet inte varför du inte ser det. Kommer du ihåg den natten vi sov under stjärnorna? Jag ville aldrig somna för jag var så lycklig, och var rädd att du nästa dag skulle inse att jag inte är bra nog för dig. Jag låg vaken hela natten bara för min kärlek till dig" yttrar jag mjukt men bestämt. Han snörvlar tyst och ger ifrån sig ett litet skratt. Han lutar sin panna mot min och sluter sina ögon.

"Jag älskar dig Leah, så himla mycket" säger han och lägger sina över mina innan han öppnar ögonen och möter mina.

"Jag älskar dig med. Lämna mig inte" mumlar jag och han nickar svagt.

"Jag lämnar dig aldrig" säger han och med det sagt kraschar han sina läppar mot mina. Hans läppar arbetar aggressivt mot mina och mina händer letar sig försiktigt till hans tröjkant där jag tar ett stadigt tag. Han verkar förstå vad jag vill och tar tag i nacklinningen och drar av sig tröjan. Han kysser mig igen, fast denna gång långsamt och passionerat. Han tar långsamt av mig tröjan jag sov i och börjar backa bak mot sängen. När mina ben slår i sänggaveln faller jag mjukt ner mot madrassen och Alec kryper upp över mig. Kyssarna fortsätter i en lugn takt och jag trasslar in mina händer i hans hår.

Hans beröring får min hud att brinna och ådror att koka. Mina läppar suktar ständigt efter hans kyssar och min kropp är beroende av hans närhet. Han är ljuset i slutet av den mörka tunneln och jag kommer hålla fast vid honom så länge han finns vid min sida.

I am - and will forever be - addicted to you.

THE END

~~~~~~~~
Om jag ska vara ärlig tänkte jag separera på dem och låta slutet vara olyckligt, men så hjärtlös är jag inte så jag ändrade mig.

Jag vill passa på att säga TACK till all fin respons och alla som läst, kommenterat, röstat och allt däremellan! Ni är bäst och det är på grund av er som jag fortsätter att göra det jag älskar att göra - skriva.

Nu undrar kanske några av er om jag kommer publicera en ny bok, och svaret på det är ja! Jag vet inte när jag publicerar första kapitlet, men det kommer inom kort!

Puss och kram på er så syns vi kanske i en annan bok ;)

Xx Linn