Addicted

36.

Mina andetag är tunga och mina knogar gör ont efter varje slag, men trots det fortsätter jag slå. Jag låter mina nävar träffa den svarta boxningssäcken utan taktik eller baktanke. När min hud kolliderar med säcken ekar det i den tomma salen och min puls dunkar i öronen. Jag fortsätter att slå. Fortsätter att vräka ur all ilska jag byggt upp inom mig. Tillslut faller min kropp handlöst ner på knä och jag stannar den gungande säcken med handen samtidigt som jag måste stödja mig mot golvet med den andra. Jag tar några djupa andetag och försöker torka svetten, trots hela jag dryper om det. Försiktigt lindar jag bort tejpen runt mina knogar, allt för att se små blödande sår och blåmärken täcka dem. Jag suckar och ställer mig upp. Boxa brukade jag ofta göra innan olyckan. Jag och Luke brukade gå ner och köra olika pass tillsammans, och jag tyckte om det. På så sätt kunde jag släppa ut min stress.

Jag ställer mig upp och hänger träningsväskan över ena axeln. Jag beger mig mot omklädningsrummet där jag snabbt låser in i badrummet. Jag möter min blick i spegeln och tar ett djupt andetag. Mitt huvud dunkar av ansträngningen och jag stönar irriterat utav smärtan. Jag låser upp dörren och börjar gräva i väskan efter en huvudvärkstablett. Smärtan ökar i styrka och jag börjar oroa över den plötsliga plågan. Jag tar skakigt fram min mobil och klickar in på kontakter. Jag viglar till när jag klickar på Lukes kontakt och medan jag inväntar svar forsätter jag leta efter mitt smärtstillande.

"Hola mi syster aka Leah"

Jag skrattar till men skrattet mynnar ut i ett smärtsamt läte och jag håller handen för pannan.

"Jag är på gymmet, kan du kom-"

Längre hinner jag inte innan jag viglar till, faller ihop på golvet med en duns och jag kopplas bort från världen.

***

Jag blickar upp mot himmlen som tomt stirrar tillbaka ner mot mig. Min kropp tynger ner det mjuka och svala gräset under mig och jag placerar mina händer under mitt huvud. Stjärnorna lyser likt tusentals små stenar och skapar ett vackert kontrast mot den mörka natthimlen. Jag låter den friska luften fylla mina lungor, försöker fånga stunden och minnas den. Klyschigt, ja. Men jag är lycklig, och stunderna då jag endast känner äkta lycka måste jag ta vara på. Jag vänder mig mot den sovande gestalten bredvid mig. Följer alla ansiktsdrag mina ögon kan nå. Mindre detaljer döljer mörkret, men jag vet exakt vart alla är. Jag har memorerat mönstret av hans söta fräknar på det raka näsan. Jag kommer ihåg födelsemärket han har vid sitt högra hårfäste och det svaga ärret som sitter placerat precis över ögonbrynet. Jag kommer ihåg alla små saker efter de gånger jag studerat honom likt ett konstverk. För det är han för mig. Ett ovärdeligt konstverk, unikt och skapad med en sådan omsorg att allting är perfekt. Han är perfekt.

Därför måste jag njuta av stunden som varar. Han är för perfekt för att det ska hålla. Jag är för lycklig och jag fruktar att det kommer tas ifrån mig. Jag fruktar morgondagen eftersom nuet är så perfekt. Jag har honom och jag mår bra, därför låter jag mina ögon återigen nå himlens vackra mönster och hålla mig vaken för att skjuta upp morgondagen. Skjuta upp det som kommer förstöra min lycka och skjuta upp det som kommer ta det perfekta ifrån mig.

~~~~~
Imorgon kommer jag behöva plugga som en galning och ta igen allt jag missat.... Önska mig lycka till..

Xx Linn