Addicted

40.

Jag läser brevet om och om igen, och en tår bryter sig lös och rullar ner för min kind. Trots att jag försöker hitta bevis på att jag läser fel eller brevet bara är ett skämt misslyckas jag. Alec har flyttat med tanken att jag hatar honom. Han har flytt från mig och jag har bara en chans att bevisa honom fel. Bevisa att jag inte alls hatar honom, snarare tvärtom. Jag ser på klockan som visar att klockan redan är tjugo i tio, vilket betyder att om femtio minuter kanske jag ska träffa Alec för sista gången. Jag skyndar mig mot min väska som ligger på golvet och slänger ut en duglig outfit min pappa valde att ta med. Snabbt drar jag på mig plagget och drar bara handen genom mitt hår, trots tovorna. Att jag är osminkad kan jag inte bry mig mindre om när jag grabbar tag i min mobil, tar på mig ett par skor och försiktigt öppnar dörren till mitt sjukhusrum. Jag sticker ut huvudet och ser om kusten är klar. Korridoren är tom så jag tar tillfället i akt och smyger ut. Jag tar hissen ner till entréplanet där jag drar upp min luva över mitt ostyriga hår och stoppar händerna djupt i fickorna på min hoodie. Jag tar första bästa buss och smyger förbi busschauffören som är för djupt insjunken i sina egna tankar för att ens märka av mig. Jag sätter mig så långt bak det bara går, längst in mot fönstret. Min blick vänds ut och varje gång jag andas skapas en cirkel med imma på glaset.

"Jag kommer Alec" viskar jag och lutar mitt huvud mot fönstret i väntan på att bussen ska starta.

***

När jag anländer till lekparken är klockan nästan exakt halv elva. Eftersom det är juli är det fortfarande relativt ljust ute, och min tjocktröja passar perfekt till den svala kvällsluften. Jag sätter mig försiktigt på en av de gamla rostiga gungorna samtidigt som jag tar fart med benen. I takt med vindens sus gungar jag långsamt och det enda som hörs är mina andetag och några få fåglar som ännu inte sover.

"Leah"

Jag ser upp och möter som väntat Alec mörkbruna ögon som ser intensivt på mig. Jag ställer mig upp och han går försiktigt fram till mig. Han sträcker fram sin ena hand och stryker mig försiktigt längs mitt kindben, vidare ut i håret och över axeln innan han låter armen falla slappt.

"Du lever faktiskt" mumlar han lågt och jag nickar svagt, omedveten om han pratar med mig eller bara konstaterar det för sig själv.

"Du dog" säger han och hans röst skär sig i slutet och jag hör tydligt hur han är nära till tårar. Jag skakar hastigt på huvudet och raderar avståndet mellan oss.

"Nej, nej" säger jag och lägger mina händer på vardera sida av hans ansikte. "Alec, jag är här. Jag är här hos dig"

Hans underläpp börjar att darra svagt och han ser på mig som om han fortfarande inte tror hans ögon.

"Jag fick ditt brev" säger jag tyst och han snyftar tyst. Jag släpper hans ansikte även om mina läppar ständigt suktar efter hans och backar några steg. Han tar ett hackigt andetag och vänder ner ansiktet mot sina skor.

"Jag flyttar i övermorgon" säger han och jag rynkar förvirrat på ögonbrynen.

"Du skrev väl att du flyttade för en vecka sen?" frågar jag och Alec möter min blick. Tårar är samlade i hans ögon och jag måste kämpa för att motstå frestelsen att bara springa fram till honom.

"Jag, eh, jag trodde inte d-du skulle komma om, om jag i-inte s-sa de-det" stammar han nervöst fram och nu rinner flera tårar längs hans kinder. "Jag trodde du hatade mig" säger han och mitt hjärta brister. Att se honom såhär sårbar var någonting jag trodde jag aldrig skulle få göra, men här står han framför mig, som ett gråtande litet barn och öppnar upp sig.

"Jag hatar dig inte Alec" säger jag och tar ett steg mot honom. Han vägrar att möta min blick så jag låter min högra hand omsluta hans käke och vinkla hans ansikte mot mig. "Jag hatar dig inte" upprepar jag, nu mer bestämt. Han snyftar till och skakar avfärdande på huvudet.

"Du borde" mumlar han och torkar irriterat bort tårarna från hans kinder. Där brister det för mig och jag kan inte längre hålla mig. Jag tar ett stadigt tag om hans ansikte med båda händerna, ställer mig på tå och lutar mig in. När det bara är några millimeter mellan våra läppar fångar jag upp hans ögon och vi får ögonkontakt.

"Jag älskar dig" mumlar jag och innan han hinner reagera pressar jag efterlängtat mina läppar mot hans. Alec verkar lika ivrig som jag över kyssen och besvarar den direkt. Hans armar slingras runt min midja för att tycka min kropp närmre hans. Samtidigt som våra läppar arbetar i synk för jag mina händer upp i hans hår. Alec börjar försiktigt gå framåt, vilket tvingar mig bak. Efter några staplande steg bakåt utan att avbryta kyssen står jag nu upptryckt mot gungställningen och Alec drar ifrån för att hämta andan.

"Jag älskar dig också" säger han innan våra läppar återigen kolliderar med varandra och ett zoo fyller min mage.

~~~~~~~~
Känns som att allt jag skriver blir tråkigt att läsa och asså vjabviaenjr får panik