Addicted

6.

"Leah din lata gris vakna!"

Kan man bli väckt på något mer fridfullt sätt? Antagligen inte.
Jag slår upp mina ögonlock och möts direkt av Lukes bruna ögon som bara är några centimeter från mina.

"Vad vill du?" Muttrar jag och stänger återigen ögonen för att slippa det starka ljuset.

"Du ska få åka hem idag!" Utbrister han och jag känner mig genast piggare än vanligt. Jag sätter mig spikrakt upp och var nära att slå mitt huvud i Lukes.

"Va? Idag? Nu?" Frågar jag yrvaket och ser mig förvirrat omkring. Det första jag lägger märke till är att Brownies säng är borta. Jag hade somnat men hörlurarna öronen, så jag hörde inte när han åkte. Stack han utan att säga hejdå? Jag som trodde vi i alla fall kunde kalla oss för bekanta och ta intiativet och säga hejdå en sista gång. Men nej, såklart inte. Jag antar att han redan nu sitter hemma och firar över att han äntligen är fri från mitt eviga babbel om allt och ingenting.

"Hur mycket är klockan?" Frågar jag och gnuggar sömnen ur ögonen.

"Sju" svarar Luke och jag nickar sömnigt.

"Vart är mamma och pappa?" Frågar jag och ställer mig upp. Han berättar att de är och pratar en sista gång med mina läkare. Jag går fram till min sportbag som ligger placerad på en stol. Jag drar fram ett par adidasbyxor och en slapp t-shirt.

"Tuuurn around!" Sjunger jag till Luke som skrattar och vänder sig mot fönstret. Jag drar på mig mjukisbyxorna och tar sen av mig sjukhuslinnet och sätter på mig tröjan. Jag sätter upp håret i en slarvig bulle och slänger mig återigen på sängen.

"Jag vill åka hem nu" klagar jag och Luke lägger sig bredvid mig i sängen. Han nickar långsamt och kollar på sitt armbandsur. Dörren öppnas och in kommer mamma och pappa.

"Redo?" frågar pappa och slår ihop händerna. Jag ställer mig genast upp och drar med mig väskan i farten. Tillsammans så lämnar vi rummet och utan en sista blick lämnar vi sjukhuset. När jag var liten tyckte jag alltid det var spännande med sjukhus, doktorer och alla olika instrument de använde. Nu känner jag mig illamående varje gång någon ens nämner ordet. Vi sätter oss i bilen och snart är vi ute på vägen. Under hela resan kan jag inte sitta still. Längtan att få komma hem och sova i min egna säng tar snart över. Som tur är så är resan till vårat hus väldigt kort och på bara en kvart så är vi framme och pappa parkerar bilen på uppfarten. Jag slänger upp bildörren och springer fram till det vita huset med svarta knutar. Jag tar fram nyckeln från min jackficka och låser upp dörren. När jag kommer in i huset så slår doften av bullar till mig som en vägg. Jag sparkar av mig skorna och rusar upp till mitt rum som finns på övervåningen. Av en gammal vana så räknar jag varje trappsteg jag går upp för. 12 steg. Precis som vanligt. Jag svänger till vänster och sekunden efter jag öppnat dörren så ligger jag slängd på min säng. Jag drar in doften av nytvättade lakan och sluter ögonen. I jämförelse med sjukhusets sängar så ligger jag just nu som på ett moln. Ett dovt skratt får mig att slå upp ögonen och se mig omkring.

"Saknat din säng eller?" frågar Luke som står vid dörröppningen med armarna korsade över bröstkorgen och ett leende på läpparna. Jag nickar och ler stort mot honom.

"Du vet att du är en idiot va?" säger han och jag ger ifrån mig ett svagt humorlöst skratt.

"Jag vet" mumlar jag och slår ner blicken mot hans fötter för att slippa möta hans blick.

"Hur tänkte du när du gick ut mitt i natten full?" frågar han och jag suckar.

"Jag tänker inte ha den är konversationen nu. Okej? Det som hände, hände. Jag kommer ju inte göra om det direkt" muttrar jag och vänder bort mitt ansikte så att jag istället stirrar in i väggen. Jag hör hur han suckar och mumlar ett tyst "visst" innan jag hör hur dörren stängs. Jag känner hur min mobil vibrerar i byxfickan och osmidigt så tar jag fram den. Jag trycker på hemknappen och skärmen lyser upp och jag ser att jag har fått ett nytt sms.

Okänd, 19.34
Jag vet att du saknar mig